När jag var liten kunde man bli kallad egennyttig om man hade
godis och inte delade med sig eller om man var ovillig att låta andra barn leka
med ens saker. Egennyttig och egennytta säger man inte längre, utan ordet på
modet är girig. Och vilken girighet sedan!
Mina kunskaper om ekonomi är rudimentära för att inte säga
obefintliga; jag klarar min egen ekonomi, men jag har svårt att förstå ekonomi
i de stora sammanhangen.
Så mycket tror jag mig ändå förstå att allt inte står rätt till
när högavlönade direktörer får jättebonusar oberoende av om företagen de basar
för går bra eller dåligt. Skevt känns det också när högt uppsatta chefer
pensionerar sig vid sextio med rundliga pensioner och tycker att vi vanliga
dödliga ska gno på till sextiosju eller till och med sjuttio.
Nu ser jag för min inre syn hur farbröder och tanter
ekonomer ler överseende, klappar mig på huvudet och säger att jag inte ska
uttala mig om sådant som jag inte vet något om. Nej, det borde jag inte. Jag
blir bara så arg och upprörd när jag läser om företag som på mer eller mindre
sofistikerade sätt smiter undan beskattningen genom att överföra vinsten till
skatteparadis. Jag blir heligt förbannad när företag i vårdbranschen
skrupelfritt skor sig på skattebetalarnas bekostnad utan att skämmas. Jag drar
mig inte för att kalla det svineri.
Det är svårt att förstå hur man kan riskera sitt anseende
för att få lite pengar eller för att slippa punga ut med pengar ur egen ficka.
Jag tänker på en museichef som köpte skor och möbler åt sig med stadens
kreditkort. Jag tänker på den mänska som jobbade inom Röda korsets förvaltning
och försnillade en massa pengar. En sådan mänska måste vara mycket girig och
tro att hen inte blir avslöjad.
Det händer något med mänskor som får makt. Makt korrumperar.
I Finland förekommer ingen korruption, sägs det. Men vad är det när
toppolitiker och höjdare inom näringslivet håller varandra om ryggen och ger
varandra specialförmåner, utnyttjar stiftelser och förser sig på alla
upptänkliga sätt? Korruption kallar jag det.
Jutta Urpilainen har så rätt när hon i en kolumn 27.4
skriver att det måste bli ett slut på skattefifflet. Men hur? Vad gör vi? Vi är
indignerade och maktlösa och kan ingenting göra.
Det är slut på solidariteten, den kollektiva strävan som en
gång styrde utvecklingen mot den välfärd vi nu håller på att demontera i
individualismens och marknadskrafternas namn. Egennyttan och egoismen styr och
devisen för dagen lyder, ”Krafs åt dig så har du!” som man skämtsamt sa i min
ungdom. Idag är det allvar. Och handen på hjärtat. Är du beredd att tumma på
sanningen för att få ut så stor ersättning som möjligt på försäkringen?
Tillåter din moral att du utnyttjar din förenings eller din firmas tillgångar
för din privata konsumtion? Kan du tänka dig att använda dig av svart
arbetskraft eller själv arbeta svart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar