När jag
besökte far på sjukhuset torsdagen den 6 februari var han inte längre nåbar,
men jag såg hur han led och hade ont. Då jag gick därifrån den gången visste
jag att nästa gång jag kom dit skulle han vara död. En dikt av Bruno K. Öijer
beskriver känslan jag hade på ett gripande sätt.
"minnen och bestick/ togs ifrån dej/ träd och vattendrag bars bort/ från din säng/ allt som inte behövde säjas/ låg som en kam i min hand/ när jag strök ditt hår/ och lovade att komma tillbaka/ men jag visste att det inte var sant/ jag satt nere i bilen och grät/ jag förbannade livet/ jag visste att jag inte skulle komma tillbaka/ förrän allt var över/ och hur iskallt och bestämt/ hade inte döden gått igenom dina kläder/ hur snabbt hade inte det otäcka/ sökt igenom din kropp/ letat efter allt som var värdefullt"
Den 7
februari, dvs. nästa dag var far död. Lidandet var över och vi, hans anhöriga
tyckte det var bra, men naturligtvis väldigt sorgligt. Han hade lidit
tillräckligt. Det var slut nu. Fars sjukdomshistoria var lång och jag ska inte
redogöra för den nu, men jag måste ändå nämna att i september förra året när
han låg på intensiven i Vasa trodde vi att stunden var inne för hans död, men
som genom ett under kom han igen och hoppet vaknade på nytt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt så här:
”Mitt i
livet händer det att döden kommer/ och tar mått på människan. Det besöket/
glöms och livet fortsätter. Men kostymen/ sys i det tysta.”
Döden kom
och tog mått på far, men han gav sig inte.
När vi ser
mänskor lida och särskilt när vi ser lidandet på nära håll, är det vårt eget
lidande vi tänker på. När vi gråter för att en närstående dör är det vår egen
förestående död vi begråter. Vad är det för mening med lidandet, frågar vi oss,
och svaret är enkelt: det är ingen mening med lidandet, även om det finns en
del som säger att allt har en mening, även lidandet. Det tror jag inte på och
det trodde inte far på heller. Han visste att han skulle dö snart och han
önskade att han fick somna in och slippa smärtorna.
Far tog sitt
öde med ett slags upphöjt lugn. När han blev allt mer orörlig och inte kunde
ägna sig åt friluftsliv och pianospel som var hans liv, gjorde han det bästa av
situationen. Visst hände det någon gång att han blev ledsen och bitter och sa
att ”allt ska tagas ifrån mig”, men för det mesta var han på bra humör, också
när han låg på sjukhus. När han inte kunde klippa häck på Andrasjötomten längre
instruerade han Carl Johan i häckklippandets konst. När han inte kunde vara på
sjön och ägna sig åt fiske längre, kunde han i alla fall sitta på verandan och
blicka ut över fjärden och njuta av ” Neptuni förföriska blinkningar”, som han
sa. Ännu i somras satt han på en pall i blåbärsriset och plockade långsamt och
omsorgsfullt blåbär i ett gammalt litersmått som nu kommer att stå tomt. När
han inte kunde spela piano längre kunde han åtminstone lyssna på sin älskade
jazzmusik på Spotify, och dagen innan han insjuknade och blev sängliggande för
gott körde jag honom i rullstol till O’Learys så han fick vara med på Jazzoos
jam och träffa sina musikerkompisar. När Frippe hämtade honom därifrån var far
nöjd och rörd över, som han sa, hur många snälla mänskor det finns. Han menade
alla vänner som pratade med honom och tog hand om honom. Heder åt dem.
Hösten som
gick och tiden fram till fars död var tung, särskilt för mor som satt vid hans
sjukbädd flera timmar varje dag. Tungt för Carl Johan som kom med mat som far
gillade, då han inte tyckte om sjukhusmaten. Tungt för Frippe som hade varit
med om en stor förlust vintern innan. Alla som har upplevt sjukdom och död vet
hur det känns och hur trött man blir både fysiskt och psykiskt. Värst är att
man ingenting kan göra annat än vara där och visa att man finns vid den sjukes
sida. Visst är det en lättnad att far inte behöver ha ont mer, men sorgen och
saknaden är stor. Vi förstår hur ensamt det känns för mor. De var gifta i 63
år. 63 år fyllda av kärlek, barn, bekymmer och vardagsslit, Andrasjöliv, musik
och mot slutet en tvåsamhet som också innebar ett ofrånkomligt beroende.
Far var
kanske inte alltid så lätt att leva med. Han hade sina rutiner och vanor som
han inte gärna ruckade på. Man kan säga att han inte var särskilt flexibel, men
han hade ett rörligt intellekt och han var en bildad man. Han var kreativ,
beläst och musikalisk. Han spelade piano, han fiskade, han fotograferade. Han
var mycket händig; han renoverade sommarvillan på nittiotalet, han band in
böcker, en hobby som han tog upp på äldre dagar. Han var mycket
naturintresserad och en tid fångade han fjärilar tillsammans med Frippe som
tyckte att det var häftigt att vara lepidopterolog. Han hade också litterära
ambitioner och på 70-talet skrev han noveller i fisketidningar och på sista
tiden skrev han långa bidrag på Nykarlebyvyer. Hans sista oavslutade projekt
var hans memoarer som han började skriva för ett par år sedan.
Fars
memoarer handlar mycket om barndomen i Nykarleby. Till flydda tider gick hans
tankar ofta, särskilt när han blev äldre och gärna berättade om alla upptåg han
var med om som pojke och om alla originalen som befolkade den lilla staden.
Fars uppväxt och ungdomstid tycks ha varit en idyll, en sorglös tid som han
omhuldade och återvände till gång på gång. Kanske han idealiserade sin barndom
lite grann, men det gör vi så lätt. Alla historier blev som någon sorts sägner
i vår familj. Vi har hört om hur far och hans barndomsvän Tor-Björn, som han
har hållit kontakt med under alla år, brevväxlade när far hade scharlakansfeber
och måste vara isolerad flera veckor. Vi har hört om hur spännande det var
under islossningen i älven då barnen sprang omkring och ropade ”Isen räker!” En
gång när far och mor var på promenad i stan och de nyligen hade börjat
sällskapa kom Håkan, fars äldre bror som var ett original redan då, barfota med
håret på ända, iklädd säckiga byxor som hölls uppe av ett snöre i midjan, och
ropade: ”Kalle, du ska hem.” Mor undrade vem den underliga typen var och far
hade helst sjunkit genom jorden.
Far brukar
berätta om hur familjen i juni tog sitt pick och pack och flyttade ut till
Andrasjön och sommarvillan, som för övrigt byggdes samma år som far föddes,
1928. Far har alltså tillbringat varje sommar i sitt liv på Andrasjön och
naturligtvis satt sin prägel på stället.
Som jag
redan nämnt var far mycket naturintresserad. Han reste sällan, men blev det resor var det
till Lappland och Nordnorge. En del av resorna gjorde han tillsammans med
vännen Einar som gick bort alldeles för tidigt. Einar och far var ett lustigt
par som blev som två pojkar i varandras sällskap. De sjöng och skämtade mest
hela tiden.
En annan
mångårig vän som far gjorde utflykter med var Birger. Också han är borta sedan
länge.
Under tiden
på Schaumans lärde far känna Åke som blev hans mycket uppskattade sällskap
under pensionärstiden. Varje tisdag gick de på café och far kallade Åke sin
butler. En butler behövde far när han tog sig fram med rollator och rullstol.
Far var
hjälpsam, och som jag nämnde tidigare, händig, en bra kombination för en far.
Alltid när jag behövde hjälp med praktiska problem hade far lösningen. En gång
behövde jag en torkställning för ylletröjor. Far fixade en hopfällbar ram med
nät att lägga tröjan på. Jag har ett gammalt smyckeskrin av trä som jag ärvt
efter min farfar. Det höll på att falla sönder. Far limmade och reparerade skrinet
med varsam hand.
Far var
också min skarpaste kritiker. Han hade åsikter om hur jag skulle ha håret, han
kritiserade mitt sätt att sminka mig och klä mig. Han fick alltid ta del av
mina krior och hade en del att säga om dem. Hur skarp kritiken än var kände jag
mig alltid älskad och omtyckt av far. Jag var, jag är pappas flicka.
Och det är
så här vi vill minnas far: en tänkande mänska med många intressen. Vi vill
minnas honom när han kom hem brunbränd efter att ha tillbringat soliga
vinterdagar på isen med sina lakakrokar och sitt pimpelspö. Vi vill komma ihåg
honom sittande vid pianot spelande sina evergreens, strosande omkring på
Andrasjön bland buskar och träd, ständigt pynjande med något som behövde göras.
Jag tror att
det är i sommar när vi sitter vid kaffebordet på verandan vi kommer att sakna
vår far, make, morfar och farfar allra mest.
Edit som inte kunde vara med oss idag skriver så här: "Skönt att morfar inte behöver lida mer. Han var den bästa och mest originella morfar man kan tänka sig och stod mig nära under hela min uppväxt. Jag kommer att ha många fina minnen av honom. Vila i frid, älskade morfar."
Pappa Kalle
vi saknar dig. Du kommer att fattas oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar