Ju längre jag jobbar desto mer kritisk blir jag till min
arbetsplats – skolan. Jag arbetar i ett s.k. årskurslöst gymnasium där läsåret
är indelat i sex perioder. Så kallat
årskurslöst, skriver jag, för gymnasiet är inte årskurslöst. När årskurslöshet
infördes i gymnasiet tog jag ordet på allvar och föreställde mig en skola där
eleverna fick välja och vraka bland kurser utan att bry sig om årskurser och
klasser. Min första tanke var, wow, vilken frihet, nästan lite anarki i skolan!
(Jag har alltid varit lite svag för anarkistiska idéer.)
Men nej, fortfarande är eleverna indelade i årskurser och
kurserna ska läsas i en bestämd ordning. Vi talar om att eleverna går i ettan,
tvåan eller trean, fast vi ska helst säga att de som inledde sina
gymnasiestudier, för så heter det, hösten 2011 är elvor och de som började i
höstas är, vad ska man säga, trettonor? Förresten ska man inte tala om elever
längre, utan studerande, som om gymnasiet vore någon sorts miniuniversitet. Den
käringen mot strömmen jag är, vägrar jag kalla ungdomarna för studerande. För
mig är de elever.
Honnörsordet i dagens gymnasium är valfrihet. Eleverna
väljer när de ska gå kurserna och pusslar själva ihop sina läsordningar. Man
avlägger kurser i rask takt och valfriheten gör att antalet elever i kurserna
varierar kraftigt, vilket är ganska jobbigt för lärarna. Jag ser få fördelar
med att inte ha fasta klasser som är ungefär lika stora. Att gå i en egen klass
skapar trygghet och samhörighet.
Kursbundenheten och valfriheten har lett till snuttifiering,
stress och bristande kontinuitet, både vad gäller elevernas arbete och lärarnas
möjlighet att följa upp eleverna. Alla elever kan inte axla det ansvar som det
innebär att välja rätt antal kurser och också avlägga dem i tid.
Marknadsföring, profilering och strategi är ord som jag inte
skulle vilja använda i skolsammanhang. Begreppen hör inte hemma i skolan,
enligt min åsikt, men har rotat sig djupt i skolvokabulären, och vi måste marknadsföra
skolan, profilera oss och ha en strategiplan för än det ena, än det andra.
Detta har lett till en osund konkurrens mellan gymnasierna i vår region. Skolorna lockar med gratis bussresor till
skolan, gratis pekplattor, flygcertifikat och resor till metropoler. Tiden när
det var självklart att gå i den skola som var närmast hemmet är definitivt
förbi. Nu får ungdomarna välja den skola som lockar mest och vars inriktning
tilltalar dem.
Samarbetet mellan gymnasierna inom Team Nord, dvs.
gymnasierna i Karleby, Kronoby, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby, har utvecklats
till en tävlan om elever. Det man har åstadkommit är digitala kurser, vilka
anses vara nödvändiga både för små gymnasiers fortsatta existens och för att
vänja eleverna och lärarna vid att jobba digitalt. Snart blir man student på
tangent, det är ofrånkomligt. Kurser på nätet är en välsignelse ur ekonomiskt
perspektiv, och det är det som räknas i dessa tider. Huruvida nätkurser är
pedagogiskt fördelaktiga kan man diskutera, även om det är en diskussion som
sällan förs i skolan.
Snart får vi andra problem att brottas med. Om det går som
regeringen vill måste ett gymnasium ha minst 500 elever för att få existera. Då
kan vi säga goodbye till JG, PG, TG och de andra små gymnasierna och skrota
Team Nord. Då kanske regionens gymnasium finns i Karleby och heter NÖG, Norra
Österbottens gymnasium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar