Narcissisten i oss

Man behöver inte gå tillbaka till den antika myten om Narkissos, den unga, vackra gossen som får se sin egen spegelbild i en klar källa och blir hopplöst förälskad i den bedrägliga, gäckande ynglingen som han ser framför sig, för att stöta på en narcissistisk mänska.

Det skrivs och talas mycket om den narcissistiska mänskan just nu, av förekommen anledning, naturligtvis. Att den självbespeglande, egoistiska och oempatiska mänskotypen är på frammarsch och har varit så sedan slutet av sjuttiotalet, när den då omtalade boken Den narcissistiska kulturen av Christopher Lasch kom ut, är uppenbart. Att världens mäktigaste man är precis en sådan mänska är också uppenbart. I vita huset i Washington härskar egoism, egennytta och egocentrism. Det är inte utan att vi ser liknande tendenser hos dem som har makten i Finland för närvarande.

Det är inte heller alldeles ovanligt att stöta på själviska mänskor i vår närhet och vår vardag. Ibland har jag frågat mig om de stundom så oartiga och ouppmärksamma Jakobstadsborna också är en del av den rådande trenden.

Ett par exempel får belysa min farhåga.

Jag cyklade på väg från butiken med en plastkasse på styrstången då kassens handtag brast och alla mina varor spreds ut på gatan. Tro inte att en jävel stannade och hjälpte mig plocka upp sakerna. Det var som om de förbipasserande mänskorna tänkte att det där hade de inget att göra med.

En annan gång var jag halvvägs över gatan på ett övergångsställe då en bil kom farande mitt framför näsan på mig. Chauffören tittade varken åt höger eller vänster, som om hen ägde körbanan.

Det här är bara två vardagshändelser, småsaker, skulle man kunna säga, om ock symptomatiska. Jag skulle kunna spä på med en massa andra situationer hämtade ur gatulivet och umgänget mänskor emellan, händelser som visar på samma själviska beteende, men jag ska bespara mina läsare ytterligare kverulerande.

Många gånger har jag funderat på varför mänskor beter sig oempatiskt, ja, till och med osympatiskt. Är det någonting i uppfostran som brister? Är det för att samhällsklimatet och kulturen tillåter oss att armbåga oss fram utan att ta hänsyn till andra?

Narcissism och självhävdelse gynnas av det individualistiska tänkesättet som menar att individen, den egna lyckan och framgången är viktigast.

Det frenetiska bloggandet och facebookandet om den lyckliga familjen, om den perfekta inredningen och den fantastiska semesterresan är också kännetecknande för den narcissistiska kulturen. Efter sextio – och sjuttiotalets kollektiva tänkande har vi nu mer och mer gått in i ett individualistiskt tänkande. Kanhända kommer det ett brytningsskede småningom då pendeln slår tillbaka.

I alla fall skulle jag vilja se mer av generösa, hjälpsamma och helt enkelt snälla mänskor. Generositet och hjälpsamhet lönar sig. Se här en liten solskenshistoria:

En dag för ett par år sedan skulle min man köpa fisk av en gubbe i Ådö fiskehamn. Maken tog fram plånboken för att betala för firrarna, men fiskaren ville inte ha några pengar. ”Int tog du och papp din heller betalt då jag hade motorstopp utanför Kallan och ni bogserade mig hem sommarn åttiett.”

Myten om Narkissos är ingen solskenshistoria. När stackarn inser att det är sin egen spegelbild han ser, dvs sig själv han är förälskad i och inte kan nå, blir han djupt olycklig, tynar bort och dör.

”Redan man byggde ett bål med brinnande facklor och likbår; 

Kroppen fann man dock ej, men i kroppens ställe en blomma,

Saffransgul i sin mitt och kransad av snövita blomblad.”

Så avslutar Ovidius berättelsen om Narkissos, och så kan det gå om man är alldeles för självcentrerad.