Trygghet i tingen

När jag var liten samlade jag på värdelösa ting; glanspapper, klippdockor och vackra stenar. Sakerna förvarade jag i prydliga högar i min bordslåda. Sakerna betydde något för mig. På barns vis besjälade jag tingen, särskilt mina två nallar som jag älskade högt.

Dagens barn har ofta ett hav av kramdjur och leksaker, vilket möjligtvis gör att de inte värdesätter sakerna på samma sätt som den gör som inte har så många grejor i sin leksakssamling. Ändå brukar någon nalle eller docka bli favoriten som hänger med överallt och som ger barnet trygghet och tröst. Sinnebilden för barnets behov av trygghet är parveln som håller nallen i ett fast grepp var hen går.

Och så är det också med oss vuxna. Det finns en trygghet i tingen som vi har i våra hem. De flesta av oss har ett sinne för estetik och en skönhetslängtan som bland annat tar sig uttryck i att vi vill omge oss med vackra saker. Alltid är föremålen inte speciellt vackra, utan det kan vara någon oansenlig liten sak som har ett affektionsvärde eller en minnessak. Det är saker som betyder något för oss.

Det lilla skrinet i trä som har varit min farfars, de små guldörhängena som min mor bar i sin ungdom, den slitna nallen jag hade som barn; det är saker som jag vårdar ömt och som ger mig perspektiv på tillvaron och ger mig en känsla av  kontinuitet i livet.

Min barndoms samlande höll i sig ett bra tag även om föremålen växlade. Det var designglas, Arabiatillbringare och Mariskålar.

Nu samlar jag inte på glas och skålar längre och en tilltagande minimalism har länge präglat mitt liv, långt innan det blev modernt att vara minimalist och idealhemmet skulle vara sparsamt möblerat och prydnadsföremålen få och omsorgsfullt utvalda.

Jag förstår mig inte på det febrila shoppandet och shopping för nöjes skull. Det jag däremot förstår är att shopping är grundbulten i vårt marknadsekonomiska samhällssystem. Jag vet också att det finns trygghet och förströelse i att gå runt i affärer och plocka bland varorna i hyllorna.

Jag vet hur det känns när ha-begäret blir för starkt och man bara måste köpa den nyaste muminmuggen. Nuförtiden tittar jag på muggen, konstaterar att den är fin, och ett ögonblick för jag en kamp med mig själv och överväger ett köp. Jag vill ju ha muggen! Men så säger jag till mig själv att jag har tillräckligt med muminmuggar och ställer tillbaka muggen i hyllan.

Jag har bestämt mig: det är slut på köpandet av prylar och kläder som jag inte behöver. Man måste tänka på dem som ska reda upp efter en. Jag har börjat döstäda. Naturligtvis är också de sinande naturtillgångarna och klimatförändringen en avgörande orsak till min minimalism. Men jag är fullt medveten om att min låtsade, lyxiga minimalism i ett globalt sammanhang är ett val jag kan göra, ett val som långt ifrån alla i vår värld kan göra. Jag skapar en trygg värld, jag bygger upp min sparsmakade image för att jag kan och har råd, inte för att jag är tvungen att avstå från överflödet.

På tal om saker och ting. Min mor har en rysk bonbonnière  i sin ägo, en förtjusande liten sak som hon ärvt av sin mor, som ärvde den av sin mor. En dag blir den min. Då borde jag kanske ta mig till Antikrundan, programmet där folk köar för att få veta värdet på sina gamla saker, allt från antika vaser till kondomautomater, och få bonbonnièren värderad av en mysig farbror. Högst antagligen betingar mors konfektskål inget ekonomiskt värde. Den är värdefull för mig. Det räcker.