Konsumentens perspektiv

 

Vi måste hänga med i utvecklingen, säger optimisten som vill se något gott i all förändring. Inte när utvecklingen innebär en försämring, säger realisten. Allt var bättre förr, säger pessimisten.

Själv är jag, liksom de flesta, en blandning av optimist, realist och pessimist, även om jag är lagd åt det pessimistiska hållet.

Förr hade utveckling mest positiva konnotationer i mitt tänkande, men de senaste åren tycker jag att det är mycket som har utvecklats på ett tvivelaktigt sätt. Särskilt angående kvalitet, både kvaliteten hos materiella ting och kvaliteten hos olika samhällsfunktioner som har med folks välmående att skaffa.

Det är sällan som utvecklingen motverkas; vi har på något sätt fått för oss att utvecklingen är oundviklig och att vi bara måste acceptera att småskalighet går mot storskalighet, att kvantitet går före kvalitet, att kostnadseffektivitet har blivit viktigare än service och omsorg.

Jag grubblar ofta över varför allting måste bli större och snabbare. Varför är tillväxt det enda alternativet i samhällsutvecklingen? Jag har svårt att förstå de globala ekonomiska sammanhangen. Jag saknar det stora ekonomiska perspektivet. Mitt perspektiv är konsumentens.

Att jag saknar kunskaper i ekonomi gör att mina funderingar och frågor kan tyckas naiva. Jag kan till exempel inte förstå varför det förr fick finnas små skolor och små dagisar. Nu läggs den ena efter den andra lilla skolan ner. I stället för mindre barnträdgårdar är det stordagis som gäller. Jag kan inte tro att det är bättre för barn att fösas ihop med en massa andra barn i ett megadagis. Jag är glad att mitt barn fick gå i en liten mysig barnträdgård och i en trygg liten skola där maten lagades av personal som tillät barnen delta i sysslorna. Nu kokas maten i centralkök, fryses ned, distribueras till dagis och skolor där maten tinas och serveras. Näringsvärdet och smaken är säkert tillfredsställande, men nog är det ett besynnerligt förfarande. Ologiskt liksom. Framför allt är det billigt och det avgör saken. Igen frågar jag, hur var det möjligt med små enheter förr?

En annan sak som jag har reflekterat över är kläders och konsumtionsvarors hållbarhet och kvalitet. Något så vardagligt som strumpor och strumpbyxor av hög kvalitet är det svårt att få tag på. Strumporna blir trådslitna på nolltid. Strumpbyxorna är raka rör som vrider sig och syltar kring vristen och saknar tå- och hälförstärkning. I min ungdom köpte jag strumpbyxor med formad fot och förstärkt tå och häl. Hur gick det för sig förr? Jag bara undrar.

Utvecklingen i klädbranschen har gått snett på många sätt. Modet som föreskriver billiga slit-och-släng-plagg är förkastligt. H & M och liknande kedjor har gjort marknaden mycket illa, både kvalitetsmässigt och etiskt. Tänk att kläder som inte säljs bränns.

Jag avskyr slit-och-släng-mentaliteten. Mina kläder ska hålla länge, precis som mina möbler, min tvättmaskin och mitt kylskåp. Hög kvalitet får kosta.

Så kallade vitvaror lär avsiktligt tillverkas för att hålla en begränsad tid. Alla har vi varit med om att kylskåpet pajat när det är som mest olämpligt. Då är det lönlöst att försöka få det reparerat. Det lönar sig inte, säger försäljaren i vitvaruhandeln, att reparera skulle bli lika dyrt som ett nytt kylskåp. Köp nytt! Slit och släng! Strunta i att ditt kylskåp blir problemavfall.

Länge hade jag en elvisp som hade varit min svärmors. Den höll i åratal tills den en dag gav upp med en suck. Jag köpte en ny modern som höll i tre år.

Man skulle tro att utvecklingen inom teknik och elektronik har gått mot allt hållbarare maskiner, men det ligger inte i tillverkarnas intresse att göra saker som håller länge.

Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på försämrad kvalitet inom olika områden; postens försummelser och slarv, bankernas snart obefintliga service, skattebyråns otillgänglighet, med mera, men det får bli en annan epistel.

Efter det här resonemanget infinner sig naturligtvis frågan, var det bättre förr? Ja, åtminstone vad gäller strumpor och elvispar.