Möten och avsked

 

Det hände sig för snart fem år sedan. Jag satt på flyget från Edinburgh där jag hade tillbringat ett par veckor med min nyförlösta dotter som bodde i Skottland på den tiden. Bredvid mig i planet satt en man från Kanada. Vi inledde ett samtal som varade hela resan. Den kanadensiska mannen berättade att han var på arbetsresa för IBM-bolaget och skulle vidare till Moskva och St Petersburg. Jag berättade om hur jag hade lämnat Skottland och mitt nyfödda barnbarn och om min dödssjuka man som väntade hemma i Finland.

Min medpassagerare och jag blev allt personligare ju längre samtalet pågick. Vi utbytte tankar om våra livssituationer, våra familjer och om världsläget. Han talade om sina barnbarn med värme och jag om hur ångestfyllt det var för mig att resa hem. Vi blev båda känslosamma och rörda till tårar. Han var en främling för mig. Jag var en främling för honom. Ändå hade vi mycket gemensamt och mycket att prata om.

 Det är någonting med att vara långt borta hemifrån, kanske vara trött efter för lite sömn natten före avfärd, som gör en sårbar och mottaglig för det som sker, särskilt om man reser ensam.

Jag satt med min bok i knät utan att öppna den. Boken var Rachel Cusks roman Konturer (Outline), som jag hade tänkt läsa klart under resan. Romanen handlar om en kvinnlig lärare som på flyget till Aten sitter och konverserar med sin stolsgranne, en grekisk man, obekant för henne. Han berättar om sitt liv för henne . . .

Det mötet får en fortsättning. Mitt möte med kanadensaren fick ingen fortsättning. När vi landade i Helsingfors sa vi hejdå, trevligt att träffas, och jag såg honom försvinna i vimlet på en gång. Hur underligt det var! Vi hade suttit och samtalat i över två timmar och plötsligt skildes vi utan att byta adresser eller ge löften om att hålla kontakt.

Där stod jag, trött, kissnödig, omtumlad och bortkommen, som jag alltid är på flygplatser. När jag äntligen fick mitt bagage och hittade bussen som skulle ta mig till järnvägsstationen, märkte jag att tiden var knapp. Jag skulle inte hinna i tid till mitt tåg. Det var bara att ställa sig i kö för en ny tågbiljett och sätta sig på ett café och invänta nästa tåg.

Bredvid mig i cafét satt en kvinna. Jag bad att få låna hennes telefon för jag måste ringa hem och min telefon var död. Vi började prata, jag på knagglig finska, hon på knagglig svenska. Hon ville så gärna tala svenska, sa hon. Jag berättade om min belägenhet. Hon berättade att hennes sambo nyligen hade dött i cancer. Vi bondade direkt. När det var dags för henne att bryta upp och för mig att gå ut på perrongen, önskade vi varandra god fortsättning och sa hejdå.

Tankarna var många under tågresan hem till Jakobstad. Jag tänkte på mina samtal med de två människorna som jag aldrig kommer att se igen. Jag har glömt vad de hette och de har säkert glömt mig och mitt namn.

Ibland tycks det som om livet stod stilla. Ibland händer mycket på en enda dag. Den här dagen som förde med sig två slumpmässiga sammanträffanden med  välvilliga människor, har stannat i mitt minne, antagligen för att det skedde under en omvälvande tid i mitt liv. Trots att den här dagen var sorgesam och framtidsutsikterna var dystra med allt som hade hänt och skulle hända; min dotter och hennes baby var långt borta, döden som jag visste inte var långt borta, ingav dagens händelser en strimma av hopp. Möten med människor, hyggliga, förstående människor är det som ger oss tröst och hopp i en ond värld.

Innan jag blir för känslosam vill jag ännu säga att allt har sin tid, som det står i Bibeln: ”Det finns en tid / för allt som sker under himlen: / en tid att födas / och en tid att dö / . . . / en tid att gråta / och en tid att skratta / en tid att sörja / och en tid att dansa . . .”  att skriva kolumner har sin tid, tillägger jag.

Efter hundra kolumner och tretton år som kolumnist i Österbottens Tidning är tiden inne för mig att avsluta mitt värv. Jag säger hejdå, ha det så bra!

Mina fantastiska väninnor

 

Det är inte alltid lätt att be om hjälp. Man vill inte störa. Man vill inte att vederbörande ska känna sig tvungen att ställa upp. Som med så mycket annat är det en fråga om omdöme och ett visst mått av mod. Vågar jag fråga henne om hon kan skjutsa mig? Vågar jag be honom hjälpa mig med gräsklipparen? För att inte vara påträngande brukar jag försäkra mig om att den jag ber om hjälp inte känner sig obekväm om hen svarar nej på min begäran. Om jag lyckas är en annan sak. Med tiden har jag lärt mig vem jag kan be om hjälp, vem inte.

Under den tid som förflutit sedan jag blev änka, drygt fyra år, har jag fått klara mig som ensamstående. Det har inte varit lätt att efter ett relativt långt äktenskap bli beroende av andras omsorg och hjälp. Jag menar, min man och jag hade en till synes traditionell uppdelning av hushållssysslorna; han gjorde grovjobbet och jag sådant som var mindre fysiskt krävande såsom städning, tvätt och dylikt.

Nu får jag tömma komposten själv, klippa häck, skotta snö och sköta trädgården. Ansvaret för att allt ska bli gjort är bara mitt, och som alla vet, som likt mig bor i eget hus, är sysslorna många. Jag har varit tvungen att vänja mig vid att betala för tjänster. Och så får jag lita till mina vänner.

I början av mitt liv som änka (jag har fortfarande svårt att ta till mig ordet) var jag mån om att göra mig av med allt som jag inte behövde och att röja upp i hus, garage, båtskjul och diverse förråd. Jag sålde båtar, isjakt, bil, fyrhjuling och släpvagn, eftersom jag inte seglar och varken kör bil eller båt. Att förhandla om priset på alla flytetyg och fordon hade jag inte klarat utan min mans vänner som bistod mig med hjälp och stöd. Min mans trogna gast är jag evigt tacksam för allt han gjorde: han klöv bastuved åt mig, han körde till Ekorosk, han visste råd när jag stod handfallen inför praktiska problem.

Och jag har mina väninnor, mina väninnor som jag kan vända mig till när jag vill lätta mitt hjärta och när jag behöver hjälp av alla de slag. För hjälp behöver jag fortfarande.

Jag har en väninna som veckohandlar med mig, en som skjutsar mig, en som kan ge mig goda råd i hälsofrågor, en som har lösningar på det mesta jag grubblar över, en som aldrig tvekar att hjälpa mig, en som jag får anlita i juridiska spörsmål – ja, allt mellan himmel och jord. Jag promenerar, lunchar, går på konsert och bio med mina väninnor och framför allt pratar, pratar, pratar jag med dem.

Att jag kan lita på mina väninnor fick jag ännu en gång erfara när jag för en vecka sedan var med om en operation som gjorde att jag har svårt att gå i flera veckor framöver. Väninnorna ser till att jag har allt jag behöver under min konvalescens. De hämtar kryckor, byter förband på operationssåret, kommer med blommor, kommer med morgontidningen, ringer mig och frågar hur jag mår och säger att allt kommer att bli bra, när jag klagar över min belägenhet.

En väninna hämtade mig i Vasa efter operationen och stannade hos mig över natten. Man måste nämligen ha en ledsagare / stödperson det första dygnet efter ett dagkirurgiskt ingrepp.

Jag sjunger vänskapens lov och jag förstår att jag är lyckligt lottad som vet att det finns människor som bryr sig om mig. Det är inte alla förunnat.

Hur skulle mitt liv te sig utan mina fantastiska väninnor?

Ode till biblioteket och boken

 

I trettioett år har vi hållit på, vi fyra vänner i vår bokklubb, som vi i brist på bättre namn, kallar Litterära klubben. Konceptet är enkelt: vi läser en bok och träffas hemma hos någon av oss och diskuterar vad vi läst, ofta en roman, samtidigt som vi äter något gott.

Det började en vinterdag år 1993. Bibliotekarien, journalisten, amanuensen och modersmålsläraren sammanstrålade och grundade klubben. Vi var alla yrkesarbetande småbarnsmammor och Litterära klubben blev ett andningshål i vardagen.

Nu är vi alla pensionärer, sånär som på en av oss som snart uppnår pensionärsstatus. Andra förpliktelser upptar vår tid, till exempel barnbarn, men våra träffar avstår vi aldrig ifrån. Jag kan försäkra er om att det är givande och intressant att samtala om litteratur. Ofta har vi divergerande åsikter och det kan till och med hetta till lite, men det blir bara mer intressant när man får en annan syn än sin egen på det lästa.

Vad läser vi då, kanske någon undrar. Här är ett axplock bland de över tvåhundra författare vi har fördjupat oss i: Merete Mazzarella, Simone de Beauvoir, Thomas Mann, Cora Sandel, Marcel Proust, Amos Oz, Kerstin Ekman, Imre Kertész, Paul Auster, Eyvind Johnson, Jon Fosse, med flera, med flera.

Många gånger har vi haft stor nytta av biblioteket som har skaffat fram fyra exemplar av boken vi har kommit överens om att läsa till nästa gång. Har ni tänkt på vilken tillgång biblioteket är? Mitt i min hemstad Jakobstad ligger biblioteket som en oas där man kan gå in, läsa tidningar i läsesalen, gå längs hyllorna och välja bland böckerna, eller sätta sig och bekanta sig med litteraturen som står till buds. Letar man efter en särskild bok, kanske en äldre utgåva, kan man be den hjälpsamma personalen kolla om boken finns magasinerad. Ofta gör den det.

Tänk på författarbesök, temakvällar, utställningar och sagostunder som också ordnas i bibliotekets regi. Nu då det skrivs mycket om hur barns läskunnighet vacklar är det ännu viktigare att inspirera barn och unga, ja, alla till läsning.

Under min tid som modersmålslärare anlitade jag biblioteket som med hjälp av fjärrlån kunde förse mig med klassuppsättningar av en titel, ibland över tjugo böcker. För att inte tala om alla de bokpaket som bibliotekspersonalen plockat ihop och levererat till skolan. Det kallar jag service.

För den läsande människan är biblioteket viktigt. Att gratis få låna böcker är en ynnest som vi tar för givet. Ägna det en tanke nästa gång ni besöker lånebiblioteket (som man sa förr). I biblioteket öppnar sig en hel värld om man vill.

Jag besökte det nya biblioteket i Helsingfors, ett arkitektoniskt mästerverk; sköna linjer och nytänk inom byggnadskonsten. Inne i huset råder det också ett nytänk. Man kan inte bara läsa och låna böcker där, man kan sysselsätta sig med allt möjligt; sy, spela, studera, träffas. Moderna bibliotek har blivit allaktivitetshus. Inget ont om det, men jag fann inte lugnet, tystnaden och böckernas framträdande plats som jag förväntar mig i ett bibliotek.

När vi i klubben träffades häromsistens var Kjell Westös höstbok Skymning 41 föremål för vår kritiska läsning. Efter vår diskussion enades vi om följande: Romanen är välskriven (även om modersmålsläraren reagerade på några språkriktighetsfel). Detta är karakteristisk Westö-epik. Krigsskildringarna är uppriktiga och realistiska. Kvinnoporträtten är något ytliga. Slutet förutsägbart. Skymning 41 är inte författarens bästa bok, den saknar något, kanske djup.

Vår nästa träff kommer att handla om Sara Lidmans Jernbaneepos i vilket ingår sju romaner och inleds med Din tjänare hör från 1977. Den boken fanns i bibliotekets magasin. Bara att låna och gå hem och läsa.