Ode till biblioteket och boken

 

I trettioett år har vi hållit på, vi fyra vänner i vår bokklubb, som vi i brist på bättre namn, kallar Litterära klubben. Konceptet är enkelt: vi läser en bok och träffas hemma hos någon av oss och diskuterar vad vi läst, ofta en roman, samtidigt som vi äter något gott.

Det började en vinterdag år 1993. Bibliotekarien, journalisten, amanuensen och modersmålsläraren sammanstrålade och grundade klubben. Vi var alla yrkesarbetande småbarnsmammor och Litterära klubben blev ett andningshål i vardagen.

Nu är vi alla pensionärer, sånär som på en av oss som snart uppnår pensionärsstatus. Andra förpliktelser upptar vår tid, till exempel barnbarn, men våra träffar avstår vi aldrig ifrån. Jag kan försäkra er om att det är givande och intressant att samtala om litteratur. Ofta har vi divergerande åsikter och det kan till och med hetta till lite, men det blir bara mer intressant när man får en annan syn än sin egen på det lästa.

Vad läser vi då, kanske någon undrar. Här är ett axplock bland de över tvåhundra författare vi har fördjupat oss i: Merete Mazzarella, Simone de Beauvoir, Thomas Mann, Cora Sandel, Marcel Proust, Amos Oz, Kerstin Ekman, Imre Kertész, Paul Auster, Eyvind Johnson, Jon Fosse, med flera, med flera.

Många gånger har vi haft stor nytta av biblioteket som har skaffat fram fyra exemplar av boken vi har kommit överens om att läsa till nästa gång. Har ni tänkt på vilken tillgång biblioteket är? Mitt i min hemstad Jakobstad ligger biblioteket som en oas där man kan gå in, läsa tidningar i läsesalen, gå längs hyllorna och välja bland böckerna, eller sätta sig och bekanta sig med litteraturen som står till buds. Letar man efter en särskild bok, kanske en äldre utgåva, kan man be den hjälpsamma personalen kolla om boken finns magasinerad. Ofta gör den det.

Tänk på författarbesök, temakvällar, utställningar och sagostunder som också ordnas i bibliotekets regi. Nu då det skrivs mycket om hur barns läskunnighet vacklar är det ännu viktigare att inspirera barn och unga, ja, alla till läsning.

Under min tid som modersmålslärare anlitade jag biblioteket som med hjälp av fjärrlån kunde förse mig med klassuppsättningar av en titel, ibland över tjugo böcker. För att inte tala om alla de bokpaket som bibliotekspersonalen plockat ihop och levererat till skolan. Det kallar jag service.

För den läsande människan är biblioteket viktigt. Att gratis få låna böcker är en ynnest som vi tar för givet. Ägna det en tanke nästa gång ni besöker lånebiblioteket (som man sa förr). I biblioteket öppnar sig en hel värld om man vill.

Jag besökte det nya biblioteket i Helsingfors, ett arkitektoniskt mästerverk; sköna linjer och nytänk inom byggnadskonsten. Inne i huset råder det också ett nytänk. Man kan inte bara läsa och låna böcker där, man kan sysselsätta sig med allt möjligt; sy, spela, studera, träffas. Moderna bibliotek har blivit allaktivitetshus. Inget ont om det, men jag fann inte lugnet, tystnaden och böckernas framträdande plats som jag förväntar mig i ett bibliotek.

När vi i klubben träffades häromsistens var Kjell Westös höstbok Skymning 41 föremål för vår kritiska läsning. Efter vår diskussion enades vi om följande: Romanen är välskriven (även om modersmålsläraren reagerade på några språkriktighetsfel). Detta är karakteristisk Westö-epik. Krigsskildringarna är uppriktiga och realistiska. Kvinnoporträtten är något ytliga. Slutet förutsägbart. Skymning 41 är inte författarens bästa bok, den saknar något, kanske djup.

Vår nästa träff kommer att handla om Sara Lidmans Jernbaneepos i vilket ingår sju romaner och inleds med Din tjänare hör från 1977. Den boken fanns i bibliotekets magasin. Bara att låna och gå hem och läsa.