Skön litteratur

 

Få sysselsättningar är så givande som att läsa en bra bok. Det skulle i så fall vara att lyssna till riktigt bra musik.

Jag ställer höga krav på de författare jag läser och väljer mina böcker med omsorg, för jag är en långsam och kräsen läsare.

När en nyutkommen bok blir upphaussad och omtalad som något man måste läsa blir jag genast misstänksam och när alla började tala om Karl Ove Knausgård blev jag nyfiken, och skeptisk som jag är till trender började jag smått motvilligt läsa Min kamp, men märkte ganska snabbt att succéförfattaren har kvaliteter som gör läsningen intressant. Den karln kan skriva! Knausgård ägnar sig åt att skriva om sitt liv, sina tillkortakommanden och nojor och gör det på ett sätt som trots att det är både personligt och privat är allmängiltigt och stundom berörande. Han är som bäst i sina filosofiska betraktelser om livet och kärleken, lyckan, eller kanske den uteblivna, svåruppnåeliga lyckan, och den ofrånkomliga sorgen.

Romaner är fiktion, fiktionen liknar verkligheten och egentligen är det ovidkommande om berättelsen är sann eller inte. Författare hävdar ofta när de får frågan om huvudpersonen är författaren själv, att så inte är fallet, men att protagonisten har drag av författaren. Inom autofiktionen är det vanligt att jagpersonen har samma namn som författaren och ändå kan denne förneka att berättaren och författaren är samma person. Knausgård själv säger så här: ”Det man säger är sant kan man alltid också säga är osant. Det är en nollpunkt och platsen varifrån nollvärdet breder ut sig. Men det är inte en död punkt, inte heller för litteraturen, för litteraturen är inte bara ord, litteraturen är det orden väcker i den som läser. Det är överskridandet som gör litteraturen giltig, inte de formella överskridandena som sådana, som så många tror.”

Knausgård påminner lite, lite grann om min ständige favorit och husgud Marcel Proust, men är inte lika subtil,  har inte samma insikt i mänskans psykologi som denne oöverträffade författare. I sitt fantastiska romanbygge På spaning efter den tid som flytt skriver Proust: ”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Klarar en författare av att öppna något hos en och sätta ord på något som man dunkelt tänkt men inte formulerat för sig själv, är det en läsvärd författare. Att komma till insikt om sig själv och sitt liv, när man läser en träffande uttryckt tanke eller idé, är en oslagbar upplevelse, en riktig läsupplevelse. Med detta inte sagt att all läsning av skönlitteratur måste vara identifikatorisk. I bästa fall lär man sig något och vidgar sina vyer genom att läsa om främmande kulturer och om mänskor som är annorlunda än en själv. Sådant ger läsaren nya tankar att jämföra med och väga sina egna tankar och uppfattningar mot.

Alla författare är barn av sin tid, det måste man komma ihåg. När jag upptäcker en författare som inte hänger sig åt den rådande litterära trenden, när jag läser en författare som skapat en alldeles egen stil, ett eget idiom, då jublar jag. En debutant som lyckats med det är fjolårets Augustprisvinnare Tomas Bannerhed. I sin roman Korparna ger han en gripande skildring av en jordbrukarfamilj i brytningen mellan det urbana samhället och glesbygden. Den unge pojken i romanen flyr in i fåglarnas värld och fåglarna är ständigt närvarande både som pojkens säregna hobby och som metafor i berättelsen. Pappan i romanen arbetar frenetiskt med nödvändiga och onödiga sysslor på gården som håller på att förfalla. Hans vansinne och frenesi blir värre och värre och han måste tas in på psyket. Sonens förtvivlan och rädsla beskrivs så intensivt att läsaren kan känna den i sig själv. Mamman försöker hålla hushållet flytande, på kvinnors vis. Tomas Bannerhed begår en lysande debut och jag har höga förväntningar på hans nästa bok, om det blir en sådan.

En av mina läsande vänner säger att hen bara läser döda författare. Vännen håller säkert med Harold Bloom, en amerikansk litteraturkritiker och auktoritet som i sin bok med den uppfordrande titeln Hur du bör läsa och varför bara rekommenderar klassiker, mest döda sådana. Shakespeare, Dostojevskij, Henry James, Emily Brontë med flera. Klassiker är alltid läsvärda och själv är jag svag för Henry James. The Portrait of a Lady (Porträtt av en dam) är en spännande och inkännande roman om den unga Isabel Archer som finner sig fångad i ett äktenskap med den beräknande och känslokalla Gilbert Osmond (superbt tolkad av John Malkovich i en filmversion av romanen). Den irländske författaren Colm Tobín har skrivit en njutbar roman om Henry James , Mästaren, som jag rekommenderar för alla James-fans.

När jag vill läsa något lättsamt och underhållande, men ändå inte banalt och intetsägande, läser jag gärna Edith Wharton. Hon är vad man kunde kalla Amerikas svar på Jane Austen. En av mina favoriter bland Whartons romaner är Oskuldens tid.

Lättläst men djuplodande är en annan amerikan, Richard Yates. Yates är en författare som lyfts fram igen och det är på tiden. Hans dialoger är realistiska och han skriver om desillusionerade kvinnor så att det nästan gör ont. Easter Parade och Revolutionary Road är små mästerverk, nästan Hemingwayska.

På min lista över författare, levande och döda, som jag uppskattar och rekommenderar finns Amos Oz, Toni Morrison, Kerstin Ekman, Eyvind Johnson, Imre Kertész, Bo Carpelan, Ian McEwan, Margaret Atwood, Hjalmar Söderberg, Fernando Pessoa, Philip Larkin, Tomas Tranströmer, Edith Södergran och många, många fler.

Kanske det ändå är som Virginia Woolf skriver i en essä: ”. . . det enda råd man kan ge en annan mänska när det gäller hennes lektyr, det är att hon inte ska lyda några råd.”