lördag 3 november 2012

Detta kan jag vara utan: alkoholhaltiga drycker


 

Livet behöver inga droger. Det är en romantisk inställning, men jag är ändå så naiv att jag tror på den devisen som användes som slogan i en kampanj riktad till ungdomar på 90-talet.

Egentligen tycker jag att en nykterist, eller kanske man kunde kalla en sådan mänska alkoholvägrare, inte behöver förklara varför hen inte dricker alkoholhaltiga drycker, men eftersom jag ofta i situationer där sådana drycker förekommer får frågan varför jag inte dricker, ser jag mig föranledd att en gång för alla reda ut frågan för mig själv och för dem som frågar. För mig är det så naturligt och självklart att inte dricka vin och sprit att jag sällan tänker på det. Det är ungefär lika självklart för mig som att inte äta kött. Jag har inte druckit alkohol, inte heller ätit kött, med undantag av fisk som jag började äta för tio år sedan, på trettiosju år. Det är en livsstil.

Det hela började när jag i min ungdom blev starkt påverkad av hälsorörelsen på sjuttiotalet. Budskapet löd: Lev så giftfritt som möjligt, avstå från vitt socker, vitt bröd, kött, kaffe, tobak och alkohol. Så ville jag leva! Sunt, naturligt! Jag var övertygad om att det var det rätta sättet att leva. Det är jag inte längre. Jag har fått ompröva många av idéerna och fastän min inställning i stort sett är likadan som förr är min livsstil numera modifierad och nyanserad. En sak hänger dock med oförändrad: min alkoholvägran.

Jag tycker inte att vin, öl, konjak, whisky, brännvin osv smakar särskilt gott. Det har jag aldrig tyckt. Det är förstås smaker som man kan lära sig tycka om, men inte heller i min ungdom då jag drack gjorde jag det för att jag tyckte om smaken på dryckerna, utan för att bli berusad, helt enkelt. Jag tyckte det var roligt att vara full, allt blev mer spännande, kontakter med andra mänskor blev lättare att knyta, jag kände mig ”inne”. Men framför allt drack jag för att andra gjorde det och för att vara lika tuff som de. Jag misstror dem som säger att de dricker för att det är gott. Varför inte dricka alkoholfritt i så fall? Är det så att alkoholen förhöjer smaken? Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man dricker för att bli berusad. Även om man bara tar en öl eller ett glas vin tror jag att man vill uppnå den avslappning och det välbefinnande som en liten mängd alkohol ger. Och inte är det något fel med det. Måttlighet är ok, som i så många andra sammanhang. Tyvärr är det allför många som inte klarar av att vara måttliga när det gäller spriten.

Jag har varit full så många gånger när jag var ung att jag vet hur det är. Jag vet hur det känns när man fyllnar till, börjar prata en massa strunt, säger och gör saker som man kanske ångrar nästa dag. (Det kan man förvisso göra när man är nykter också!) En del blir grälsjuka när de är fulla, en del blir otroligt fåniga och många rent ut sagt obehagliga. Endast ett fåtal som jag vet om blir trevliga av alkohol. De som dricker för mycket under t ex en fest blir så gott som utan undantag otrevliga och påstridiga. De börjar tala om sådant som de inte vågar ta upp på nyktert huvud. Då tycker jag att det bara är att beklaga att man inte vågar prata om vissa saker  utan att vara påverkad.

Men invänder någon, man behöver inte dricka sig stupfull, man kan dricka lite lagom, bara för att höja stämningen. Det blir festligare med t ex champagne. Jag håller med. Det blir onekligen mera fart på fester där alkohol förtärs. Diskussionerna kanske blir intensivare just för att man våga säga mer när man är påverkad. Alkoholen är ett smörjmedel i vårt samhälle. Den är med överallt. ”Alkoholhaltiga drycker hör till vår kultur”, säger vindrickaren. ”Genom att avstå från alkoholdrycker avstår du från en del av vår kultur.” Ja, jag gör det. Andra får dricka, men jag vill inte.

Jag vill inte lägga sordin på stämningen och rynka på näsan åt dem som dricker. Det gör jag verkligen inte. Också jag kan tycka att en fest utan alkohol riskerar att bli en tråkig fest. Det är jävligt synd att det ska vara så. Det händer att jag själv bjuder på vin hemma hos mig fastän jag inte själv tar ett glas. Då håller jag mig till ”barncider” eller bubbelvatten. Jag är inkonsekvent, jag vet.

Vissa tror att min alkoholvägran handlar om kontroll. Visst är det så, åtminstone delvis. Jag är en kontrollfreak. Jag vill inte tappa kontrollen, i alla fall inte med hjälp av alkohol. Jag vill vara behärskad, ha kontroll över situationen och mig själv. En del amatörpsykologer tror när det gäller mig personligen att det vore bra för mig att släppa lite på kontrollen och att det vore bra, till och med nyttigt för mig att dricka ett glas vin eller två. Hur många gånger har jag inte hört, ”Ta nu lite, Ewa. Det skulle du behöva.”  Eller: ” Ska du inte ha lite champagne? Inte? Men nog är du envis!” Jag skulle kunna bli förbannad, men jag sväljer förtreten och fortsätter vara den tråkiga nykteristen. En annan variant är den här: ”Ska du inte ta lite? Inte? Ja, du kör!” Ibland ids jag inte förklara att jag inte kör, att jag inte ens har körkort, utan låter den trugande leva i tron att jag kör. Att köra bil tycks för en del vara den enda godtagbara ursäkten för att man inte dricker. Här i bibelbältet kan man till och med bli misstänkt för att alkoholvägra av religiösa skäl. Inget kunde vara mer felaktigt i mitt fall.

Så till ett skäl som har börjat väga allt tyngre. När jag läser och hör om det elände som alkoholen för med sig blir jag mer och mer övertygad om att den har tagit en alldeles för stor plats i vår värld. Speciellt i Finland håller det på att gå riktigt galet. Alkoholkonsumtionen ökar och därmed alla alkoholrelaterade sjukdomar och social utslagning. Vi vet alla vad alkoholmissbruk kan leda till. Jag vet vilka tragedier alkoholen kan ställa till med. Både i min släkt och i min mans familj har det funnits alkoholister. När jag ser alkoholisterna och andra missbrukare i skolparken eller i omgivningen kring Alko skulle jag kunna börja gråta och gör det också ibland. När jag läser om och ser vilken stor roll alkoholen spelar i många mänskors, för att inte tala om ungdomars liv, får jag en känsla av uppgivenhet. Nå, de flesta ungdomar blir naturligtvis inte alkoholister, men jag vet många i min ålder som inte har kommit ur ungdomstidens supande utan blivit fast i missbrukarträsket. Somliga klarar av att dricka måttligt, somliga inte.  Jag vill inte bidra till den förljugenhet och den ur min synvinkel löjliga kultur som omger salongsdrickandet  med vinprovning och andra tillbehör. Jag vill vara solidarisk med missbrukarna.

Vi kan förstås diskutera varför Jeppe super och kanske komma fram till ett svar; olycklig barndom, misslyckat äktenskap, tristess, alla möjliga bekymmer och problem. Dock, det är långt ifrån det svar jag väntar mig om jag ställer frågan till en vän eller en kollega.

Så när du frågar mig varför jag inte dricker borde jag med samma självklarhet fråga dig: Varför dricker du?

1 kommentar:

  1. Ja-a du. Kan inte annat än hålla med till hundra procent.

    SvaraRadera