Sakralt och profant

Julstöket har börjat. I god tid inhandlade jag en julkalender som jag valde med omsorg. Adventsljusstaken är pyntad med renlav och lingonblad. Vi har firat lillajul med risgrynsgröt och gottepåsar. Pepparkakorna är gräddade och på lucia bakar vi lussekatter. Jag har krånglat upp tro, hopp och kärlek i fönstret; de lyser så vackert i mörkret. Någon kväll före julafton klär vi granen med pynt som hängt med i åratal. När granen står där och tindrar och doftar infinner sig julstämningen som på beställning. Eller?

Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om att allt ska vara bra på julafton. Det ska vara städat, maten lagad och alla ska vara glada, ingen får vara ledsen. Jag vill stänga in mig i mitt julmys, ”känna julens frid”, som det står i sången, och inte se eländet i världen utanför. Julen är den helg som jag gillar allra mest, men ju äldre jag blir desto mer kluven är jag inför denna konsumismens och kommersialismens högtid.

Julens budskap handlar ju om Jesus som föds och frälser hela världen, utom muslimer, hinduer, taoister, buddhister och ateister, och uppmanar oss att vända andra kinden till när en konflikt uppstår. Vi ska dela med oss till de fattiga och behövande på samma gång som vi går till dignande julbord och vräker i oss mat, shoppar julklappar i butiker där hyllorna är fyllda av onödiga saker. Vad julens egentliga budskap är torde stå klart för var och en: Konsumera! Reklam i tidningar och teve basunerar ut detta budskap på ett allt aggressivare sätt tills man blir nästan äcklad och vill vända ryggen till alltsammans.

Jag firar inte Jesu födelse. Han var säkert en schyst typ om han fanns, men han ingår inte i min verklighet. Jag firar midvinter som de gamla hedningarna. Julen är i grunden ingen kristen högtid, men kristendomen har lagt beslag på julen precis som på så många andra förkristna seder och riter. Än så länge har vi inte övergett ordet jul, såsom den engelskspråkiga världen gjort; Christmas, kristmäss. I gammal engelska finns ordet yule som förmodligen är ett nordiskt lånord som i sin tur går tillbaka på angelsaxiska géol. I den kända sången Deck the Hall sjunger man om ”yuletide pleasures”. På isländska och färiska heter det júl och finska joulu och juhla är lånat från urnordiska.  Hedningarna drack jul när de firade midvinterfest, vilket får mig att tänka på Carl Larsons monumentala målning Midvinterblot som hänger ovanför ingången till salarna i Nationalmuseum i Stockholm. Med den i tankarna kan man föreställa sig hur det gick till när det begav sig. Inte så olikt ett modernt dryckesgille, kanske.

Vår jul är ett sammelsurium  av hedniska, kristna och sekulära traditioner; det är Jesusbarn, tomtar, änglar och Kalle Anka om vartannat.

Jag ska plocka fram mina änglaspel ur gömmorna, ett profant med hästar och clowner och ett sakralt med änglar och härolder, tända ljusen och se hur figurerna snurrar runt, runt i allt snabbare takt tills ljusen slocknar och julen är slut.