Vi är många, vi är hälften och ändå är det så få av oss kvinnor
som är proffsidrottare, kunde vi läsa i bladet för en tid sedan. Än sen? Är det
ett problem att färre kvinnor än män viger sitt liv åt idrotten?
Jämlikhet
mellan könen tycks innebära att kvinnor ska få ägna sig åt aktiviteter som
anses typiskt manliga. Det finns många exempel på det. Flickor spelar ishockey,
sparkar boll, boxas mm. En flicka som ger sig in på en manlig yrkesbana blir
uppmärksammad och man tycker att hon är tuff och beundransvärd. Tidningarna
skriver uppskattande artiklar om flickor som blir truckförare, unga kvinnor som
gör militärtjänst och tjejer som är bilintresserade. Kanske är sådant som män
gör roligare än sådant som kvinnor av hävd gör. Många tycker uppenbarligen så
och värderar också s.k. manliga sysslor högre.
Män som
ägnar sig åt typiskt kvinnliga göromål anses däremot inte vara särskilt tuffa.
Tvärtom. En ung man som tycker om att brodera, en kille som tränar konståkning
eller en pojke som utbildar sig till barnmorska (ett nog så tufft yrke!) anses
omanlig. Om en man håller på med sådant som kvinnor alltid har gjort utmärker
han sig ofta genom att bli extra skicklig inom området och vips har t ex den
kockande mannen blivit stjärnkock och fått matlagning att bli någonting
prestigefyllt och fint. En man som jobbar inom barnomsorgen klättrar uppåt på
karriärstegen och slutar som chef för dagvården. En man som handarbetar skapar
sin egen stil och blir berömd på kuppen. Tänk på Kaffe Fassett , mannen som introducerade
stickning och brodering i konstsalongerna.
Nu har en
del i sin jämlikhetssträvan börjat ropa efter könsneutrala barnkläder. Man
kräver att klädaffärernas barnavdelningar inte ska dela in plaggen i pojk- och
flickkläder. Kläderna ska vara neutrala i färg och form, inte ljusblå och rosa.
Det betyder antagligen att småflickor ska få ha pojkkläder, knappast att
småpojkar ska kläs i klänning och röda lackskor.
På sextio-
sjuttiotalet lanserades unisexmodet; likadana kläder för män och kvinnor, dvs.
overaller, utsvängda jeans och mysiga plagg av velour. Velourmannen, den mjuka,
snälla hemmapappan, blev ett alternativ till den tuffe karriäristen, men
förpassades ganska snabbt till historien som osexig och omanlig. Inte ens under
det radikala sjuttiotalet var kvinnliga egenskaper hos en man särskilt
gångbart.
Så länge det
manliga är norm och så länge det som anses vara kvinnogöra inte värderas lika
högt som karlgöra, är vi inte jämlika.
Pojkflickan
är en arketyp och har alltid haft en viss status, men den feminina pojken,
sällan.
En dag i
somras kom grannbarnen, en liten flicka och en liten pojke, för att leka på vår
gård - vi har nämligen ett ypperligt
klätterträd. Ungarna lekte kanhända prinsessor, för den lilla tösen var klädd i
spets och volanger och den lille gossen bar en klänning av rosa tyll. Han såg
ut att trivas riktigt bra i sin superflickiga utstyrsel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar