Dialektalt

Dialektalt

Här i vår del av Österbotten säger vi att en person som talar Pedersöre-, Larsmo-  eller någon annan lokal dialekt, talar dialekt. Jag undrar om man någon annanstans i världen säger så om en dialektal person. Jag har för mig, men jag kan ha fel, att man i Sverige säger vilken dialekt vederbörande talar, till exempel ”Han talar dalmål, hon talar skånska, gubben talar en norrbottnisk dialekt.”

Länge ansågs dialekten vara en sämre variant av svenska. Ville man vara fin skulle man tala högsvenska, en benämning som jag helst skulle vilja skippa. Säg standardsvenska i stället! Man kan inte säga neutral svenska, för någon sådan finns inte. Närhelst en finlandssvensk, och varför inte också en rikssvensk, öppnar munnen hörs det varifrån hen kommer. Vi talar, om inte en dialekt, så ändå lokalt färgad svenska, allmänt sagt, regionalt standardspråk. Skillnaderna kan vara små, men vi kan genast skilja en Jakobstadsbo från en Karlebybo med ledning av respektives sätt att tala, även om båda talar standardsvenska.

Nu har attityden till dialekten förändrats radikalt. När jag var ung tyckte vi stadsbor att dialekten var töntig; det var landsbornas idiom och vi härmade och förlöjligade deras sätt att tala. Idag är det precis tvärtom. Ungdomar talar kanske inte en genuin dialekt, utan en blandning mellan dialekt, slang och regional standardsvenska. Det är coolt att tala dialekt. Kanske det är ett resultat av att man på 80-90-talet började inse att dialekterna var på utdöende och att de behövde bevaras. Kanhända är detta också ett led i värdesättandet av vår egenart, vår kultur. Vi blir uppmanade att vara stolta över det finlandssvenska och våra dialekter. Kampanjen har burit frukt.

Själv talar jag ingen dialekt, även om jag gärna strör in dialektord som ped, snåto och roko i mitt språk.  

Min inställning till dialekten är ambivalent. Dels tycker jag att det är bra att dialekterna bevaras, dels tycker jag att man måste kunna tala standardsvenska och anpassa sitt språk efter situationen. När man håller tal, när man talar med någon obekant och i offentliga sammanhang bör man tala standardsvenska, enligt min mening. Förstås kan man göra som min salig onkel som hade bestämt sig för att tala sin Nykarlebydialekt i alla lägen. Han ville inte verka fin på något sätt, allra minst i sitt språk; han talade dialekt.

Jag var sju-åtta år när The Beatles slog igenom på allvar. Min kompis och jag blev hängivna fans. Vi sjöng Schilavsjujejeje och Klåsjårajsändajkissju på vår hemgjorda engelska. Vi köpte Beatlestuggummi och en gång rentav en tidning som hette The Beatles. Tyvärr var den på finska, ett språk som inte var obekant, men som vi var okunniga i. Vi bad en förälder berätta vad som stod i tidningen och döm om vår förvåning och glädje när det stod att Beatlespojkarna talade dialekt! Det innebar för oss att John, Paul, George och Ringo talade den bredaste Pedesidialekt. Så bra, då skulle vi förstå varandra den dag vi skulle träffas och förklara dem vår kärlek. Det slog oss inte att deras dialekt förmodligen var en Liverpoolvariant av engelska.