Morgonsamling den 18 april 2013

I påskas blev det mycket tal om död och uppståndelse. Och om hopp. Inom kristendomen lever man mycket på hoppet, verkar det som. För tre veckor sedan talade prästen här i salen om hur vi kan vara förtröstansfulla inför döden. Eftersom Jesus dog på korset och uppstod från de döda efter några dagar, inger det oss hopp om att vi en dag, kanske på domedagen, när vi redan är döda och begravda, ska återuppstå och få evigt liv. Fast det gäller ju bara dem som tror på Gud.

Lars Huldén beskriver den yttersta dagen så här i dikten Både Fadern och Sonen:

Både fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Ja, mänskorna förnekar sig aldrig, till och med på den yttersta dagen måste de få till stånd en hackordning.

Skämt åsido. Många gånger när jag hör präster och andra tala om uppståndelsen och det eviga livet skulle jag vilja  fråga: Varför är det så viktigt att få evigt liv? Varför talar man inom kristendomen och andra religioner om livet efter döden som om den vore en realitet? En del säger att livet här på jorden saknar mening om det är slut efter döden. Av det drar jag slutsatsen att det rentav är så att det är livet efter döden som gör livet värt att leva. Det kan uttryckas på ett annat sätt, inte så krasst, utan vackert som i diktsviten Rekviem av Karl Vennberg.

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen 

Det må sägas poetiskt och fint som i den där dikten, men det finns en annan syn på döden, en syn
som den antike romerske filosofen Epikuros uttrycker då han säger: ”Döden, som fruktas som det ohyggligaste av allt ont, är i verkligheten ingenting. Ty så länge vi är till  har den inte kommit och när den kommit är vi inte till.” I detta citat kommer en annan syn på döden fram, en mycket enkel syn: När vi dör är vi döda och that’s it. Varför skulle livet sakna mening för att det är slut när vi dör? Det har jag aldrig förstått. Jag tror att vi måste inse att kropp och själ är ett. När vi dör slocknar vårt liv och det är slut. Det är inte så farligt. Det finns ingen universell mening med livet. Var och en måste skapa mening i sitt liv. Men att det skulle vara meningslöst om man inte tror på ett liv efter döden går jag inte med på. Det är här och nu vi lever. När vi är döda är det slut. Det måste vi acceptera och vi måste tycka att det är helt ok. Det är så jag ser det.

Ragnar Thoursie har skrivit en hel del dikter om döden och ofta får fåglar stå som symboler eller metaforer för mänskor och det flyktiga livet.

Den blinda kråkan

Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden - men för det osäkra livet.
Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.