Sibelius, Jansson och jag

 

Språk och identitet är intimt förknippade med varandra. Språk och kultur likaså. Mitt svenska modersmål är en  del av min identitet och den kultur jag representerar.

Språk är mer än ett kommunikationsmedel även om dess största och mest självklara uppgift är att ge uttryck för våra tankar och känslor. Vore språket enbart ett kommunikationsmedel kunde vi lika gärna övergå till engelska. Det vore praktiskt och billigt, men knappast önskvärt.

När ett språk är hotat och dör ut går också en kultur förlorad och ett sätt att tänka försvinner. Jag tror liksom Noam Chomsky att språket påverkar vårt sätt att tänka. Att spinna vidare på den tanken är hisnande och förklarar vissa skillnader mellan olika kulturers uppfattning av omvärlden. Jag ser kanske lite annorlunda på världen än vad en finskspråkig eller en somalisktalande gör.

Ett litet språk som svenska och särskilt svenskan i Finland, behöver uppmärksammas med till exempel Svenska  dagen, som har föreslagits bli Tvåspråkighetens dag. Det tycker jag är ett dumt förslag. Varför skulle inte Svenska dagen få vara bara svensk? Är förslaget ännu ett utslag av den finlandssvenska hukarmentaliteten och av att många tvåspråkiga har svårt att förstå att finska kan vara ett problem för en del svenskspråkiga i vårt land? För dem som obehindrat talar båda språken är tvåspråkighet en självklarhet. Datumet för Svenska dagen är konstigt valt menar många och det kan jag hålla med om. Ebba Witt-Brattström tycker i en kolumn i Hbl att Edith Södergrans födelsedag den 4 april kunde vara flaggdag och jag föreslår att vi petar in Svenska dagen på samma datum.  

Att jag vill att Svenska dagen ska vara enspråkigt svensk betyder inte att jag exkluderar finskspråkiga eller mänskor med något annat modersmål för den delen. Jag välkomnar alla som vill fira svenskheten på Svenska dagen, och jag tycker att det var en sympatisk gest att bjuda in Paavo Lipponen som festtalare på årets huvudfest i Korsholm.

Att mitt hjärta klappar för svenskan i Finland betyder inte att jag är speciellt stolt över att vara finlandssvensk eller finländare. Varför skulle jag vara stolt över något som jag är råkar vara född till? Hur kan man alls vara stolt över något som man inte har åstadkommit eller presterat? Jag är glad och nöjd över att bo och leva i Finland så länge jag får göra det på mitt modersmål, men stolt? Nej. Stolt är jag över att jag en gång i mitt liv har lyckats ta mig igenom ett maratonlopp (med urusel tid, men ändå), stolt är jag över mina fågeltavlor som jag har broderat, de är så vackra. En gnutta yrkesstolthet kan jag känna ibland, men jag identifierar mig inte med mitt yrke.

I fredags på självständighetsdagen lyssnade jag på Sveriges radio P2. Man uppmärksammade Finlands dag med att spela finländska tonsättares verk, bland annat Lemminkäinensviten. Jag såg upp på den blåvita flaggan som vajade i decembervinden och för ett ögonblick tårades mina ögon av den vackra musiken. Vad var det jag kände? Jag måste bekänna: ett sting av stolthet över att jag hör till samma minoritet som Jean Sibelius, somTove Jansson, som Edith Södergran. De har åstadkommit verk som är oersättliga för vår finländska kultur.