Telefonimani

 

 Jakobstads gymnasium på rasterna: Eleverna sitter i klungor, alla med uppmärksamheten fäst på en sak, sina smarttelefoner. Ungdomarna ser upptagna ut, som om de höll på med något mycket viktigt. Sitter man ensam är det ännu viktigare att ha telefonen till hands; ingen ska tro att man saknar kontakter. Man tyr sig till telefonen, den är som en vän eller som en sköld mot omvärlden.

När jag är på väg till klassrummet och ser mänskorna som är uppslukade av det som händer i deras telefoner tänker jag att det finns ingenting som har ändrat vårt beteende så grundligt som mobil- och smarttelefonerna. Jag frågar mig om man ständigt måste ha tillgång till sin telefon. Måste man ha koll på vad som händer i cybervärlden?

Jag ställde samma frågor till eleverna i en klass och fick ett unisont  ”Ja!” som svar. De tar telefonen som en självklarhet och det är kanske just det som jag har svårt att fatta. Det är en klyfta mellan mig och den yngre generationen, men också mellan mig och många vuxna som inte kan låta bli sin telefon när man sitter på möte eller är på fest.

 Länge var jag motståndare till mobilen och länge var jag den enda i bekantskapskretsen och i kollegiet som inte hade en yuppienalle (man kallade tingesten så i mobiltelefonens barndom), ända tills min chef uppmanade mig att skaffa en. Det året, 2006, fick jag min första och hittills enda mobiltelefon i julklapp och snabbt insåg jag hur praktiskt det var med en bärbar telefon.

Länge var jag fruktansvärt irriterad på mänskor som mitt i ett möte kunde börja tala i telefon, mänskor som svarade på ett samtal och pratade på när man träffades på stan. Jag förvånades över unga mammor och pappor som talade i mobilen medan de var ute och promenerade med sina barn. Var inte de små viktigare och sällskap nog? Var det inte brist på vanlig artighet när en förälder satt med telefonen fullt synlig och pillade på den ett helt föräldramöte igenom? När jag ser sådant beteende idag höjer jag knappt på ögonbrynen. Jag har resignerat och jag har vant mig.

Telefonbeteendet har ändrat till det bättre och idag går de flesta avsides om de måste ta ett samtal. Med smarttelefonen är det annorlunda. Den används inte särskilt mycket för samtal, åtminstone inte bland ungdomar, de textar och surfar på nätet. Telefonen är som en förlängd kroppsdel i deras händer; de placerar klenoden framför sig på pulpeten eller, nästan tvångsmässigt, tar upp den ur fickan, kastar en blick på den och kanske förlorar sig i något meddelande tills jag hötter med fingret och telefonen glider ner i fickan igen.

Att vara utan mobiltelefon är omöjligt idag. Jag skulle inte vilja vara utan min som onekligen börjar bli lite gammalmodig, men den går att ringa och skicka sms med. Vad mer behöver jag? Det vet eleverna. Och vem vet, en vacker dag köper jag mig en Lumia eller en iPhone, sätter mig bland ungarna och låter fingret spela över touchscreenen som om det var den naturligaste saken i världen. Då skulle de minsann höja på ögonbrynen.