”Minns i november den ljuva september/ den tid då äpplet
faller moget./ Grå är november men ljus är september/ för den som väntar
troget.”
Så börjar en ofta spelad sång i radio på sextiotalet. Den
slutar så här: ”Spar dina tårar, du vet ju att vårar ska följa.” Kanske det kan
vara en tröst för dem som avskyr november och helst skulle hoppa över den här
årstiden då mörkret lägger sig som ett täcke över allt och alla. De suckar och
önskar att de vore långt härifrån, i något land där apelsinerna mognar. Somliga
gör slag i saken och flyr till Spanien och bor där under vinterhalvåret.
Jag är väl konstig, men det skulle inte jag kunna tänka mig
att göra. Jag gillar november, och december med. Jag tycker om grå, vindstilla
dagar när naturen vilar och förbereder sig för sin vintersömn. Se ut över sjön
där dimman och vattnet flyter ihop till ett mjukt töcken! Vackert.
Vissa dagar när det regnar och blåser och gammal snö blir
till is som man kan halka sig halvt fördärvad på, avskyr också jag och längtar
efter ett annat klimat. Ändå kan jag inte riktigt hålla med orden i rubriken;
No Sun, No Joy, November. Den har jag snott av författaren Gertrud Zetterholm
som på sextio- och sjuttiotalet skrev kåserier i den då lite radikala
veckotidningen Femina. Nå, radikal är att ta i, men Femina var något så
ovanligt som en damtidning som kunde kombinera intressanta artiklar och
noveller med mode och skönhet. I varje nummer fanns det en dikt som jag klippte
ut och jag samlade alla Feminas stickbeskrivningar i en pärm. Mönstren var
lagom invecklade för ivriga stickerskor som mamma och jag var på den tiden. Min
mamma prenumererade långa tider på Femina och veckans höjdpunkt var när
tidningen damp ner på dörrmattan. Dåförtiden fick man posten genom ett brevinkast
i dörren.
Nu börjar jag bli nostalgisk. Nostalgi drabbar mig allt
oftare. Kan det ha med åldern att göra? Och med årstiden. Senhösten är en tid
för kontemplation. Man kan dra sig tillbaka och tänka på den tid som flytt, men
också planera för den vår som ska komma omsider. Det är slut på sommarstressen
och rantandet till och från skären. Trädgården får stå otuktad. Snart täcker
snön kvistar och löv. Melankolin är
liksom berättigad och kan ge livet en ny dimension. Man kan läsa poesi och
lyssna på meditativ musik. Jag lyssnar på musik från 1500-talet, Palestrina och
Allegri. Arvo Pärt är en annan höstfavorit. Det är musik som låter det stora
vemodet rulla in och bejakar det. Jag myser, tänder ljus, dricker massor av te
och tänker djupa tankar.
Jag måste bekänna en sak. När jag inte orkar vara
djupsinnig, när jag inte orkar skärpa intellektet, när jag inte orkar vara
kritisk till konsumtionssamhället och när jag inte orkar koncentrera mig på god
litteratur, vet ni vad jag gör då? Jag köper Femina, som numera är en
månadstidning som gör anspråk på att vara ”Sveriges största magasin för
kvinnor”. Magasinet är långt ifrån den tidning som den en gång var och
innehåller mest reklam, bilder på fläckfria kvinnor och perfekta hem.
Kändisreportage har sin givna plats och naturligtvis manar tidningen sina
läsarinnor till konsumtion av dyra cremer och Vuittonväskor.
Jag sätter mig bekvämt, har tekoppen inom räckhåll, bläddrar
i Femina och ägnar mig åt flärd och fåfänga. Det får man göra i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar