Komma hem

Det bästa jag vet är att komma hem. Det är så skönt att efter en dag på jobbet, efter att ha cyklat fullastad med matkassar i spöregn, att efter en resa låsa upp dörren och gå in i det välbekanta, det som jag själv har skapat – mitt hem, det ställe på jorden där jag trivs allra  bäst. I mitt hem får jag vara mig själv, den långsamma och trygghetsberoende mänska jag är. Jag kan slappna av och stänga ute världen omkring om jag vill.

Naturligtvis kan man känna sig hemma på andra ställen eller i andra sammanhang än i sitt hem. Det finns mänskor som kan skapa hemtrevnad var de än bor; man känner det genast när man kommer in i deras hem att här trivs man. Det är välkomnande, ombonat och inrett med omsorg.

Hemkänsla har också med igenkännandets glädje att göra. Även om det är givande att upptäcka nya världar och även om det är viktigt att försöka ta del av nya sätt att tänka är det sällan så tillfredsställande som att läsa något i en bok eller se något i ett konstverk som speglar ens världsåskådning, ens mentalitet eller den sinnesstämning man befinner sig i. En gång för länge sedan var jag på en Schjerfbeck-utställning och såg en oljemålning betitlad En liten flickas nacke. Bilden av den lilla flickan grep mig så starkt att när jag sett alla fantastiska tavlor och var på väg ut, måste jag gå upp för trapporna igen, det var på Ateneum i Helsingfors, för att betrakta målningen en gång till. Mina ögon tårades och jag erfor en intensiv längtan efter min lilla dotter som fanns hemma i Jakobstad.

Just nu läser jag Lars Sunds nya roman som utspelar sig i ett efterkrigstida Jakobstad. Jag ler ofta igenkännande, jag känner mig hemma i boken. Under läsandets gång undrar jag ibland hur den som inte vuxit upp i Jakobstad eller Österbotten uppfattar berättelsen. Det vimlar av finlandismer och dialektala uttryck i romanens språk och det vore intressant att veta hur en läsare i Sverige tar till sig boken. Men alla berättelser som förmedlar mänsklighet och allmängiltighet kan tala till läsaren om så de utspelar sig på någon avlägsen plats i världen eller i fantasin.

I den kristna föreställningsvärlden kommer man hem när man dör. I dödsannonser kan man då och då läsa att den döda ”fick hembud”, en eufemism för att dö och komma till himlen. I H.C. Andersens hjärtskärande saga om den lilla flickan med svavelstickorna, ni vet, hon som fryser ihjäl på nyårsafton, sägs det att hon tillsammans med mormor flög ”i glans og glæde så højt, så højt, og der var ingen kulde, ingen hunger, ingen angst, - de var hos Gud”. Den lilla flickan kom hem till Gud. För mig är det en konstig tanke, men en kristen mänska ser antagligen metaforen som en tröst. Mitt hem är här i Österbotten, här i ”marken och mullen och mörkret”, som Erik Blomberg skriver i sin kända dikt och avslutar med orden ”Jorden är människans hem”.

En släkting som emigrerade till USA på sextiotalet och återvände till Finland på nittiotalet, sa att när planet landade på finländsk mark tänkte hon att detta är hennes land.

För några dagar sedan kom jag hem från en veckas vistelse i främmande land och när planet tog mark i Tammerfors hade jag en liten aning om vad amerikasläktingen kände. Jag fortsatte från flygplatsen till järnvägsstationen och ute på perrongen träffade jag en bekant som också skulle med tåget till Jakobstad. Då kände jag mig lättad och – hemma. När tåget ilade mot Bennäs station tänkte jag på hur jag tidigt på morgonen samma dag hade tagit avsked av min dotter och jag erinrade mig några rader i inledningen till Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt: ”Den väg han färdas kommer att stå inristad i hans minne tack vare den spänning han erfarit vid kontakten med nya platser, vid ovana handlingar, vid samtalet för en stund sedan och avskedstagandet under den främmande lampan som följer honom i nattens tystnad, samt vid tanken på hur skönt det skall bli att snart komma hem.”