Jobba på!

 

På sistone har jag grubblat på vårt förhållande till arbete och våra attityder till våra jobb. Hur trivs vi på våra jobb? Tycker vi att det vi gör är meningsfullt?

Jag vet många som är missnöjda med jobbet eller som skulle vilja göra något annat än det de håller på med. Å andra sidan känner jag en och annan som är tillfreds med sitt jobb och känner att deras arbetsinsats behövs.

Jobben har blivit alltmer krävande både vad gäller arbetsuppgifter och mängden arbete. Politikerna föreslår  längre arbetsdagar och längre arbetsliv för den arbetsföra befolkningen. Nyligen höjdes pensionsåldern och ännu fler höjningar är antagligen att vänta.

Det är här vi ser den stora förändringen, man kan till och med tala om ett paradigmskifte – aldrig någonsin förr under mitt arbetsverksamma liv, och inte heller under mina föräldrars, har det varit tal om att förlänga arbetstiden och höja pensionsåldern. Ända tills nu har det alltid hävdats att arbetstiden borde bli kortare. Man har talat om sextimmarsdagar och om att man borde få gå i pension vid 60, vilket somliga också gjort. Nu är det slut på det. Helst ska vi jobba till 67. Att man kanske är trött och tycker att man gjort sitt och borde ha rätt att njuta sitt otium innan man lägger skorna på hyllan, beaktas inte.

Det är inte bara det att arbetet blivit mer krävande, det har också blivit mer komplicerat. I mitt yrke, som är lärarens, har inte bara arbetsuppgifterna ökat, de har också blivit mer invecklade. Digitaliseringen som skulle göra arbetet enklare och smidigare har gjort det i viss mån, men mitt liv har den försvårat. Snart kan man inte ta ett steg utan att det man gör ska dokumenteras, utvärderas och matas in i dataprogram som är svåra att begripa sig på, åtminstone för mig. När man som jag måste lära mig programmen med en assisterande kollega eller kanslist vid min sida känns det som om min egentliga uppgift, att undervisa, har blivit en bisak. Jag frågar mig till vilken nytta jag fyller i blanketter, deltar i undersökningar och utför uppgifter som inte har ett spår med undervisning att göra. I mitt stilla sinne tänker jag att jag gör arbete i onödan.

Vatten på min kvarn fick jag när jag läste om sociologen Roland Paulsens rön i boken Vi bara lyder, där han bland annat påstår att ju mer produktiva vi blir och ju mer överflödigt arbetet blir, desto mer måste vi göra sådant som egentligen är meningslöst. Han menar att man lätt blir cynisk i en sådan situation och att man förstår problemet, man kanske klagar och kritiserar, men man gör sitt jobb ändå. Paulsen uppmanar oss att visa motstånd; vi kan ägna oss åt små symbolhandlingar som kan vänja oss vid att stå utanför makten.

Protestera mot systemet har jag försökt genom att vägra fylla i en blankett. Jag blev ombedd att göra det som förväntades av mig och det var bara att rätta sig efter maktens direktiv. Där tog mitt lilla motstånd slut.

En gång när jag kände mig trött och ledan gjorde sig påmind, beklagade jag mig för min man, som är i arbetsförmedlingsbranschen, och frågade om det inte skulle finnas ett lättare jobb för mig. ”Det finns inga okomplicerade jobb nuförtiden”, svarade han. ”Jobba på du bara med det som du är bäst på!” Då tänkte jag på det gamla ordstävet  Skomakare, bliv vid din läst, och fortsatte korrigera essäprov.