På sistone
har jag grubblat på vårt förhållande till arbete och våra attityder till våra
jobb. Hur trivs vi på våra jobb? Tycker vi att det vi gör är meningsfullt?
Jag vet
många som är missnöjda med jobbet eller som skulle vilja göra något annat än
det de håller på med. Å andra sidan känner jag en och annan som är tillfreds
med sitt jobb och känner att deras arbetsinsats behövs.
Jobben har
blivit alltmer krävande både vad gäller arbetsuppgifter och mängden arbete.
Politikerna föreslår längre arbetsdagar
och längre arbetsliv för den arbetsföra befolkningen. Nyligen höjdes
pensionsåldern och ännu fler höjningar är antagligen att vänta.
Det är här
vi ser den stora förändringen, man kan till och med tala om ett paradigmskifte
– aldrig någonsin förr under mitt arbetsverksamma liv, och inte heller under
mina föräldrars, har det varit tal om att förlänga arbetstiden och höja
pensionsåldern. Ända tills nu har det alltid hävdats att arbetstiden borde bli
kortare. Man har talat om sextimmarsdagar och om att man borde få gå i pension
vid 60, vilket somliga också gjort. Nu är det slut på det. Helst ska vi jobba
till 67. Att man kanske är trött och tycker att man gjort sitt och borde ha
rätt att njuta sitt otium innan man lägger skorna på hyllan, beaktas inte.
Det är inte
bara det att arbetet blivit mer krävande, det har också blivit mer komplicerat.
I mitt yrke, som är lärarens, har inte bara arbetsuppgifterna ökat, de har
också blivit mer invecklade. Digitaliseringen som skulle göra arbetet enklare
och smidigare har gjort det i viss mån, men mitt liv har den försvårat. Snart
kan man inte ta ett steg utan att det man gör ska dokumenteras, utvärderas och
matas in i dataprogram som är svåra att begripa sig på, åtminstone för mig. När
man som jag måste lära mig programmen med en assisterande kollega eller
kanslist vid min sida känns det som om min egentliga uppgift, att undervisa,
har blivit en bisak. Jag frågar mig till vilken nytta jag fyller i blanketter,
deltar i undersökningar och utför uppgifter som inte har ett spår med
undervisning att göra. I mitt stilla sinne tänker jag att jag gör arbete i
onödan.
Vatten på
min kvarn fick jag när jag läste om sociologen Roland Paulsens rön i boken Vi
bara lyder, där han bland annat påstår att ju mer produktiva vi blir och ju mer
överflödigt arbetet blir, desto mer måste vi göra sådant som egentligen är
meningslöst. Han menar att man lätt blir cynisk i en sådan situation och att
man förstår problemet, man kanske klagar och kritiserar, men man gör sitt jobb
ändå. Paulsen uppmanar oss att visa motstånd; vi kan ägna oss åt små
symbolhandlingar som kan vänja oss vid att stå utanför makten.
Protestera
mot systemet har jag försökt genom att vägra fylla i en blankett. Jag blev
ombedd att göra det som förväntades av mig och det var bara att rätta sig efter
maktens direktiv. Där tog mitt lilla motstånd slut.
En gång när jag
kände mig trött och ledan gjorde sig påmind, beklagade jag mig för min man, som
är i arbetsförmedlingsbranschen, och frågade om det inte skulle finnas ett
lättare jobb för mig. ”Det finns inga okomplicerade jobb nuförtiden”, svarade
han. ”Jobba på du bara med det som du är bäst på!” Då tänkte jag på det gamla
ordstävet Skomakare, bliv vid din läst,
och fortsatte korrigera essäprov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar