Livet på pränt

 

Snart är det slut med skrivstil och handskrift i skolan. Det borde jag, som i mitt jobb som modersmålslärare sannerligen har brottats med svårtydda handstilar och ibland nästan oläsliga texter som elever med hopplös handstil har skrivit, tycka är bra. Sådana gånger har jag lovsjungit maskinskrivna texter och bett vederbörande elever skriva på dator.

I skolvärlden skrivs det alltmer på dator och i vissa skolor går man direkt till datorinlärning; eleverna lär sig både skriva och läsa med datorns hjälp enligt en pedagogik lanserad av norrmannen Arne Trageton. Metoden har visat sig vara effektiv. Eleverna tycker förstås att det är skojigare att leka med datorer och pekplattor, eller lärplattor, som pedagogerna vill kalla tingestarna, än att mödosamt forma bokstäver med pennan i hand. För pojkar vars finmotorik inte är riktigt utvecklad är det en lättnad att slippa skriva för hand, liksom det för lärarna är en lättnad att slippa försöka tyda slarviga handstilar.

I Språktidningen, som blivit utsedd till årets tidskrift, läste jag om forskning som visar att man lär sig bokstäver effektivare om man skriver dem för hand än om man skriver på tangentbord. Pennan mot pappret och handen som följer bokstävernas linjer gör att hjärnan får gensvar från motoriken och bokstäverna sätter avtryck i det motoriska minnet i hjärnans talcentrum. Tecknens form tycks kopplas till vårt sätt att uttala dem. Dessutom visar ny forskning att man lär sig bättre sådant som man skrivit för hand.

På gymnasienivå använder sig eleverna allt oftare av sin laptop under lektionerna och gör anteckningar på dem. Essäer, recensioner och andra texter skriver de både för hand och på dator. Datoranvändningen är ett ofrånkomligt steg i utvecklingen och 2019 skrivs hela studentexamen på dator. Då används datorn som ett skrivverktyg och abiturienterna har inte tillgång till internet, vilket de borde ha. Jag anser att när man digitaliserar skolan och studentexamen ska man göra det fullt ut.

Nu har jag märkt att när elever skriver på dator är det ännu vanligare än när de skriver för hand att de slarvar med styckeindelning, skiljetecken och stor och liten bokstav. Gladeligen kan de inleda en mening med liten bokstav och ibland skriva hela texten med gemener och strö in en omotiverad versal här och där. Inkonsekvenserna blir på något sätt tydligare i en datorskriven text. Kanske man inte tänker efter på samma sätt som när man skriver för hand.

 För redigering av texter är datorn ett utmärkt redskap. Det är lätt att kasta om stycken, att rätta felskrivningar och ändra ordföljd. Men jag har ännu inte förstått hur man planerar en text utan papper och penna. Det går, säger de datorkunniga, det är en vanesak. Säkert. Jag kan det inte.

Trots alla fördelar med datorn som läromedel och skrivverktyg är det synd att konsten att skriva för hand håller på att försvinna. Det är något som går förlorat när vi slutar skriva för hand. Jag går så långt som till att säga att det är ett kulturarv som går i graven.

 För folklivsforskningen måste det vara en förlust att mänskors korrespondens inte är tillgänglig i framtiden. Vem sparar på hafsigt skrivna mejl för eftervärlden? Apropå det, vore det inte trevligt att få ett handskrivet brev någon gång?

När jag var tretton år bestämde jag mig för att sluta skriva skrivstil och börja pränta. Jag tyckte väl att min skrivstil var ful och att det var häftigare att pränta mina bokstäver. Lärarna tyckte inte om det, men jag höll fast vid mitt skrivsätt. Och jag präntar vidare i mitt liv, både på papper och på krittavla.