Djupt inom
mig är jag existentialist. Existentialismen är en humanism enligt Jean-Paul
Sartre, vars livsåskådning är humanistisk och ateistisk. Precis som min
livsåskådning.
Den frågan i
existentialismen som intresserar mig mest och som jag ofta grubblar på är den
om mänskans fria vilja och hur valet av moral formar mänskan. Så här säger
Sartre: ”Människan skapar sig själv, hon är inte färdiggjord från början utan
formas i och med att hon väljer sin moral, och omständigheternas tryck är sådant
att hon inte kan underlåta att välja en moral.”
Således är
våra val i livet inte fria; vi ställs inför val mellan olika möjligheter, men
möjligheterna är begränsade, och vi är ansvariga för de val vi gör. Det är där
moralen sätter stopp för friheten att välja. Drivet till sin spets kan man
uttrycka det i en paradox; Vi väljer att inte ha fria val.
Vi måste ta
ansvar för oss själva och våra gärningar. Tyvärr tror jag att många flyr sitt
ansvar. Det verkar som om den moderna individualisten har glömt att frihet
under ansvar är ett livsvillkor för den anständiga mänskan. Vi får inte heller
glömma att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.
Varför måste
jag göra sådant som jag inte vill? frågar jag mig förbittrat och tycker att jag
ständigt måste ta hänsyn till mänskor i min närhet. Det finns stunder då jag
tycker att mitt liv är ett enda hänsynstagande och jag tänker att jag inte alls
är fri att göra som jag vill. Väljer jag att inte ta hänsyn och till exempel inte
hjälpa och stötta mänskor, alltså att vara riktigt egoistisk, ansätts jag av moraliska
betänkligheter, ångest och dåligt samvete som plågar mig och inte lämnar mig i
fred.
Det händer
också att samvetet gör sig påmint i situationer där jag måste gå emot min
ideologiska övertygelse, bland annat när jag inte protesterar mot idiotiska
regler och föreskrifter i mitt jobb, utan bara gör eller låtsas göra som
direktiven uppifrån kräver. Då väljer jag att vara smidig fastän jag vill
skrika att det här är fel.
Man måste
ingenting annat än dö och det enda man inte kan välja är att födas. Den gamla
truismen tänker jag på ibland när jobbet känns tungt, livet känns trögt och
alla måsten hopar sig. Tankarna fortsätter: vi har valt att leva som vi gör.
Det är inget som säger att vi inte skulle kunna avstå från hus, bil och båt,
bosätta oss i en anspråkslös stuga bortom allt välgjort, odla vår egen mat och
leva enkelt och billigt. Samtidigt skulle vi tära mindre på naturen. Därmed är
jag inne på hur vår levnadsstandard och vår konsumtion lämnar spår på jordklotet
och bidrar till miljöförstöringen.
Tanken
vandrar vidare, jag värjer mig och inser att jag är alldeles för bekväm för ett
sådant liv som jag målar upp för mig själv. Jag försvarar min livsstil genom
att tänka att jag strävar efter att leva ett enkelt liv utan större
utsvävningar (men det är klart, inte vill jag avstå från mina AJ Poulsen-lampor
och mina Skottlandsresor) och jag försöker visa respekt för och ta hänsyn till
både mänskorna och miljön.
Min slutsats
lyder: Våra val är inte fria, vi måste välja mellan det som finns inom våra
möjligheters gränser. Det viktigaste är att vi har ansvar för våra val. Och
ansvar åtföljs av ångest. Det kommer vi aldrig ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar