Jag vill
skriva om fåglarna. Och allra mest vill jag skriva om rödhaken, min favorit.
När rödhaken dyker upp en dag i slutet av april, sitter på stenen i trädgården
och plirar på mig med sina pepparkornsögon, fylls jag av en stillsam glädje.
Varje vår är det samma sak; jag är lite orolig för att min lilla vän inte ska
visa sig, men det behöver jag inte vara. En vacker vårdag, alltid i april, är
den tillbaka och jag får glädjas åt den lilla trastfågelns älskliga väsen och
pigga uppsyn.
Fast rödhaken
är nog inte så oskyldig som den ser ut att vara. Författaren och
naturskribenten Peter Larsson berättar i sin bok Rödhaken i naturen och kulturen om hur stridslysten och aggressiv
hanen kan vara mot sina artfränder, även om duellerna om revir oftast utkämpas
med sång, det karaktäristiska kvillrandet man kan höra om våren.
Kan man
känna samhörighet eller rentav samförstånd med en fågel? Jag kan. Inte bara med
rödhaken.
En kall
vinterdag intog jag min lunch vid köksfönstret och spanade efter vinterfåglar i
trädgården. Då kom domherren och satte sig på fröautomatskanten intill
fönsterblecket och började äta. Vi var mycket nära varandra, bara fönsterglaset
skilde oss åt. ”Vi äter lunch, du och jag”, sa jag till fågeln, och den tycktes
förstå att vi båda ägnade oss åt vårt ätande.
Några
pilfinkar ville också förse sig av fröna och sprätte solrosfrön vilt omkring
sig i motsats till domherren som tar ett frö i näbben, skalar det snyggt och
prydligt och sväljer, tar nästa frö och skalar det lika metodiskt och omsorgsfullt
– en fågel i min smak.
En solig
sommardag låg jag i hängmattan och läste. Jag såg upp från min bok och vid mina
fötter satt en rödstjärtsunge. Den diminutiva fågeln var blickstilla och
tittade på mig och jag låg orörlig och tittade på den. Det kändes som en lång
stund, men kanske varade den intensiva ögonkontakten inte så länge i själva
verket. Det var en förunderlig stund av gemenskap mellan mänska och fågel.
Plötsligt en
vårvinterdag damp en uppseendeväckande fågel ned bland talgoxar och blåmesar i
trädgården. Det var en något större fågel än de vanliga tättingarna, skarpt
tecknad i ansiktet och med en mycket kraftig näbb. Mitt hjärta bultade, jag
grep tag i kikaren och iakttog fågeln, kollade i fågelboken för att försäkra
mig om att det var en stenknäck som gästade matningen. Jag såg stenknäcken
första gången i mitt liv!
Hela den
våren vistades stenknäcken i björken och kring fågelbrädet utanför
köksfönstret, till och med två knäckar med ungar, varje dag tills jag blev så
van att se dem att jag förstrött konstaterade att de papegojliknande fåglarna
var här igen.
I min hjärna
råder stundom ett veritabelt kaos. Tankarna snurrar runt i huvudet, jag får
ingen ordning på dem och ångesten hotar övermanna mig. Då snörar jag på mig
löpskorna och tar några varv i Hamnskogen. Där sjunger koltrasten sina vackra
sånger, och ”I kaos längtar man till trastens sång”, säger Rönnerdal i Evert
Taubes Svärmerier. Trastens vemodiga,
melodiska flöjtande dämpar min oro och skänker mig tröst.
Det är lätt
att tillskriva fåglarna mänskliga egenskaper och känslor, fastän jag vet att
de, liksom andra djur, styrs av instinkter. Rosenfinkar, flugsnappare,
steglitser, sädesärlor och alla de andra småfåglarna verkar sorglösa och fria
och alla flyger de rakt in i mitt hjärta.
Den berömda
amerikanska poeten e.e. cummings diktar:
”May my heart always be open to little
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar