Ta plats

Att finländarna tiger på två språk är allom bekant, och att det är Bertolt Brecht som har yttrat de bevingade orden känner de flesta till.  

Nu är det långt ifrån alla som tiger i Finland, nej, det finns många pratglada mänskor vid sidan av de tigande. Det är mannen som gör entré på en bättre fest och tar hela rummet i besittning med sin person och sitt talflöde. Det är kvinnan som bara måste säga sin åsikt på möten och konferenser. Det är hen som älskar att höra sin egen röst och hävda sig i alla möjliga sammanhang. Det är hen som har en massa uppdrag, styrelseposter i olika organisationer och konsortier. Mänskor som tar plats, kort sagt.

Jag litar inte på mänskor som blandar sig i allt och tar på sig den ena uppgiften efter den andra inom politiken och affärslivet. Hur klarar sådana personer av att sköta alla åtaganden väl?  Det är ofta samma personer som ombeds kommentera samhällsskeenden och -fenomen, både i stort och smått. Har de tillräcklig kunskap att uttala sig om än det ena, än det andra? I lokaltidningen dyker ofta samma ansikten upp i artiklar och intervjuer och då tänker jag, hen igen, kunde man inte be någon annan? Förstås är det mänskor som är lättpratade och som gärna figurerar i offentligheten. Mänskor som vet att ta plats, kort sagt.

Men visst är det väl bra att det finns folk som engagerar sig, som har många järn i elden och som faktiskt besitter en massa kunskap i olika frågor? Ja, det är det. Jag, och kanske andra med mig, ska inte utgå från att mänskor som tar plats gör det för att de vill framhålla sig själva och för egen vinning. Ändå är det just den tanken som alltid finns där.

Vi blir uppmanade att ta plats och synas, att bjuda på oss själva och visa framfötterna. Inte minst i arbetslivet och i skolan.

I en skolklass finns alla slags mänskor; de tysta som inte gör något väsen av sig, men som tänker desto mer och gör sina uppgifter samvetsgrant, och de tysta som inte ids bry sin hjärna, utan sitter av lektionerna i hopp om att inte bli upptäckta. I klassen sitter också de vetgiriga som gärna ställer frågor och arbetar flitigt, och så finns det de som håller låda utan att säga något vettigt. För en lärare som vill få alla elever med i skolarbetet och diskussionen kan det vara nog så knepigt att uppnå någons sorts balans i klassen. Det gäller att locka de tysta att tala och de pratsamma att dämpa sig.

Det händer ibland att den fåmälda, tillbakadragna typen öppnar munnen och säger någonting klokt. Då tystnar alla och begrundar det sagda. En sådan mänska säger sällan något oöverlagt, snarare genomtänkt. En sådan mänska inger respekt. Det är då man fattar att man måste acceptera och respektera mänskor som väljer att vara tysta, att inte ta plats.

Själv var jag blyg och ängslig som barn, men blev allt tuffare (trodde jag åtminstone) i tonåren. Jag kritiserade och rebellerade (trodde jag åtminstone). När jag sedan inledde mina studier i svenska och litteratur i Sverige blev jag en typisk finländare bland de snacksaliga sverigesvenskarna. All min kaxighet var som bortblåst. Jag teg, fast bara på ett språk.