En dag för
tjugo år sedan frågade min vän bibliotekarien om jag skulle vara intresserad av
att läsa och diskutera böcker tillsammans med några andra
litteraturintresserade damer, under fria former, naturligtvis. Jag,
modersmålsläraren, tyckte att det var en bra idé. Bibliotekarien kontaktade
amanuensen och redaktören som båda nappade på förslaget och så hade Litterära
klubben bildats.
I mars 1993
sammanstrålade vi fyra och diskuterade boken vi hade läst. Det var Merete
Mazzarellas Hem från festen, en bok som vi tyckte var en läsvärd och trösterik
bok om döden. Mazzarella blev en författare som vi har återkommit till flera
gånger.
Under de
tjugo år som gått har vi läst hundratals böcker. En tid följde vi principen
”varannan klassiker” och ett urval bland litteraturens eviga giganter vi har
avverkat består av Voltaires Candide, Bröderna Karamazov av Dostojevskij, Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Henry
James Porträtt av en dam, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf,
Kartusianklostret i Parma av Stendhal
med flera.
Bland
klassikerna finns många nobelpristagare, också det en kategori författare vi
varje år läser. Coetzee, Le Clezio, Jellinek, Müller, Grass, Tranströmer med
flera finns på vår lista. Vi håller oss à jour med bokutgivningen och läser nya
omdiskuterade böcker. Sålunda har vi läst K O Knausgård, Jonathan Franzen, Siri
Hustvedt, Ian McEwan och många fler. En del romaner leder till nya
läsupplevelser och till och med musikupplevelser. När vi läste Hjalmar
Söderbergs Doktor Glas läste vi också Bengt Ohlsons Gregorius där hela
historien ses ur den i Söderbergs dagboksroman förhatliga pastor Gregorius
synvinkel. För några år sedan skrev Kerstin Ekman Mordets praktik , en roman
som utgår från Doktor Glas, nästan som ett slags fan fiction. Den romanen måste
vi förstås läsa. Selambs av Sigfrid Siwertz väckte diffusa minnen av tv-serien
om familjen Selamb till liv. Vi kom ihåg och lyssnade på Mahlers ödesmättade
musik som ackompanjerade den dystra berättelsen. Robert Åsbackas orgelbyggare
Thomasson fick oss att lyssna på Membra Jesu Nostri av Buxtehude.
Bland de
böcker som inte fick godkänt av oss kan nämnas den för några år sedan hyllade Igelkottens
elegans av Muriel Barberry, en bok som vi enades om att är en pretentiös och
fånig roman med sin icke-trovärdiga skildring av ett brådmoget barn.
Nu låter det
som om vi alltid vore överens och tycker lika om de böcker vi läser, men så är
det inte. Jag ratade Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia,
som jag tycker är en svulstig och alldeles för fullmatad roman, medan de andra gav
den fullt godkänt. Lika svårt hade jag med Mästaren och Margarita av Bulgakov,
en klassiker som man borde tycka om om man vill vara smart och intellektuell.
Jag orkade inte ens halvvägs och jag skyller, som jag gjort förut, på min
bristande fantasi och oförmåga att ta till mig fantastiska allegorier. De andra
damerna var mycket roade av boken.
En
läsupplevelse kanske man vill ha för sig själv, kan man tycka, men, säger jag,
det är givande och roligt att samlas
kring en gemensam läsupplevelse. Ofta har vi i klubben olika åsikter och fäster
oss vid olika saker och scener i boken vi läst. Det berikar läsningen och man
kommer att tänka på sådant som man inte har uppmärksammat själv. En är bra på
att se helheter (amanuensen), en är bra på att se sammanhang och följder
(redaktören), en är bra på att se kopplingar till författarens biografi och
bibliografi (bibliotekarien) och en är uppmärksam på språket och detaljerna
(modersmålsläraren).
Det är inte
bara skönlitteratur på vår agenda. Ibland läser vi essäer och samhällskritik.
Förflutenhetens landskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter
Englund, gav oss en dos historia. Yrsa Stenius glasklara prosa i Makten och
kvinnligheten och Susan Faludis Backlash gav upphov till tankar och diskussion
om våra kvinnoliv. Nina Björk gör upp med konsumtionen och förljugenheten i
vårt materialistiska samhälle i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Vi
läste den med en viss bävan och ett visst igenkännande och åtminstone jag
nickade många gånger instämmande.
Finlandssvenska
författare har en självklar plats på vår litteraturlista. Mest uppskattade
genom åren är Bo Carpelan, Kjell Westö,
Lars Sund, Tove Jansson och som sagt Merete Mazzarella. Säg hennes bok omTopelius,
Ingen saknad, ingen sorg och vi får alla något drömmande i blicken. Frågan är
om inte den boken är Mazzarellas bästa bok. I boken kryper hon in under skinnet
på Zacharias Topelius och skriver alldeles underbart om en dag i den åldriga
sagofarbrorns liv.
När vi då
och då diskuterar vad vi läst under alla dessa år är det en del böcker vi
alltid stannar upp vid. Mandarinerna av Simone de Beauvoir får att sucka
unisont, ”Å, vad den var bra!” Samma sak gäller Kerstin Ekmans Guds
barmhärtighet eller Imre Kertesz Mannen utan öde eller Toni Morrisons Jazz
eller . . .
Jag frågade
damerna vilka deras personliga favoriter varit under våra tjugoåriga historia. Här kommer svaren:
Amanuensen:
”Bo Carpelans Barndom gjorde starkt intryck på mig. När en bok berör, nuddar
den vid ens eget liv. Jag måste också få säga Kerstin Ekman; alla de böcker av
henne vi valt var läsupplevelser, och jag nämner gärna Händelser vid vatten.
Skulle jag få fortsätta skulle jag säga, för mig är underhållning av högsta
klass en bok som Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Sen kastar jag
ännu in författarnamnen Toni Morrison och Amos Oz.”
Bibliotekarien:
”Nej, jag vill inte välja! På min spontana lista finns tolv författarnamn
varvade med titlar. Kerstin Ekman har varit vår gemensamma favorit, likaså Bo
Carpelan. Merete Mazzarella har vi flera gånger återkommit till och Pär
Lagerkvist gav mig en speciell stämning. Men för att luska fram några blir det
Stäppvargen, Kristin Lavransdotter, Mandarinerna och Porträtt av en dam. Av nyare
litteratur har jag tre favoriter: Orgelbyggaren, Spill och Den amerikanska
flickan.”
Redaktören:
”Den bok som jag minns bäst från våra tjugo år i litteraturens tjänst är Cora
Sandels Alberte och Jakob. Då och då, i mötet mellan mig och boken talade Cora
Sandel på ett märkligt sätt direkt till mig. Identifikation? Tre oförglömliga händelser i Alberte och
Jakob: 1) Kylan. Alberte vaknar frysande på morgonen och försöker få upp värmen
med kokhett kaffe som hon häller från den stora kaffepannan som puttrar på
vedspisen. Kaffet är ransonerat och hon har egentligen inte rätt att till mer
än en kopp. 2) Ljuset. Invånarna i det
lilla samhället vid havet vet exakt när ljuset återvänder efter den långa,
mörka vintern. Beskrivningen av deras väntan på den första lilla ljusglimten i
granens topp är magisk. 3) Hurtigruten.
När fartyget signalerar i hamninloppet vet invånarna i samhället att nu får de
post och nyheter från den stora världen. Hurtigruten får invånarna att flockas
på bryggorna i hamnen.”
Modersmålsläraren:
”Utan tvekan måste det bli Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt,
som vi läste första delen av. Jag fortsatte läsa hela romansviten och blev
rikligt belönad. Ingen kan som Proust skriva om mänskans psykologi och ingen
kan som han beskriva de små skiftningarna i mänskors beteende och reaktioner.
Ingen kan porträttera kvinnor och män så närgånget och skoningslöst som Proust.
Skildringen av den homosexuelle baronen Charlus och kärlekshistorien mellan
demi-monden Odette de Crécy och den världsvane konstkännaren Charles Swann
glömmer jag aldrig. Scenen där Swann ordnar cattleyor på Odettes bröst är
alldeles underbar. På spaning har gett mig den bästa läsupplevelsen någonsin.
Ska jag nämna en författare till är det Eyvind Johnson. Hans Krilon-trilogi
gjorde djupt intryck på mig. Den läste vi efter Ekmans Gör mig levande igen som
har en intressant koppling till Krilon.”
Bibliotekarien, amanuensen, redaktören och
modersmålsläraren fortsätter att träffas och föra litterära diskussioner som
ibland far all världens vägar. Vi håller oss inte alltid strikt till våra
böcker; vi måste också ventilera sådant som har timat sedan vi senast
träffades. Vi kommer att läsa och samtala om böcker så länge vi lever. Det vill
jag tro.
Vad vi läser
nu? Ulla-Lena Lundbergs finlandiaprisroman Is, förstås. Jag har en känsla av
att vi kommer att vara rörande eniga om att den är en utomordentligt välskriven
och fängslande, om än traditionell, roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar