Solidaritet är inte på modet

Ända sedan 1967 har Operation Dagsverke, som det hette dåförtiden, arrangerats i skolorna i Finland. Idén kommer från Sverige där den religiöst och politiskt obundna insamlingskampanjen startades år 1961. I vårt land är det Dagsverke rf.,Taksvärkki ry. som bedriver samarbetsprojekt för att förbättra levnadsförhållandena för barn och unga i utvecklingsländer och uppmuntra finländska unga till globalt gemensamt ansvar. Konkret innebär det att eleverna jobbar en dag och donerar lönen de får för sitt dagsverke till insamlingen.

På 60-, 70- och 80-talet gick dagslönerna till gatubarn i Kenya, skolbyggen i Guatemala och Mocambique och många andra behjärtansvärda internationella projekt.

På 60-och 70-talet när jag gick i Jakobstads samlyceum tog vi, åtminstone mina kompisar och jag, dagsverket på allvar. Vi jobbade med allt möjligt; vi tvättade fönster, vi skötte barn, vi räfsade, vi jobbade på olika företag som gärna deltog i kampanjen och vi knackade dörr. Vi kände att vi gjorde en god gärning. Jag tror att vi rentav kände något som man kunde kalla solidaritet med de sämre lottade som vi arbetade för.

Engagemanget var förstås delvis styrt av mode och tidsanda. På den tiden skulle man ta ställning och protestera mot orättvisor i världen. Vi engagerade oss i fredsrörelsen. Vi ropade ”USA ut ur Vietnam!” På 80-talet grundade vi Fredsmarschkommittén som ordnade fredsmarscher i Jakobstad. 1982 var vi tvåtusen mänskor som marscherade i vår stad. Vi bildade aktionsgruppen SOS-Racisme, enligt fransk modell, mot våld och rasism. ”Touche pas a mon pote!” ”Rör inte min kompis!” stod det på märkena vi sålde. En gång var vi några sista entusiaster som ställde oss med egenhändigt tillverkade fredsduvor i händerna utanför kyrkan där man svor faneden.

Men tiderna förändras. Redan i slutet av 80-talet började individualismens högervindar blåsa och de blåser än. Skolorna deltar fortfarande i dagsverket, men man kan inte säga att eleverna är särskilt engagerade. De flesta kan inte stava till ordet solidaritet. Visst finns det alltid sådana som engagerar sig för en bra sak, men jag skulle tro att många tar dagen som en extra lovdag, betalar en tia och tycker att det är ok. Det visar också placeringen av dagsverket; fredagen före höstlovet. Så bra, då kan man starta sin höstlovsresa lite tidigare!

I år har Jakobstads gymnasium valt att skänka dagsverkspengarna till diakonin. Jag tvivlar inte på att man inom diakonin gör ett viktigt arbete. Ändå tycker jag att idén med dagsverket som en internationell kampanj går förlorad. Dagsverke rf. stöder i år ett utvecklingsprojekt i Sierra Leone. Det är synd att gymnasieeleverna inte deltar i projektet.

Varje år predikar jag för eleverna att de ska arbeta på dagsverksdagen och skänka alla pengar de får, inte bara den föreskrivna summan, till insamlingen. Då ler de lite generat och tänker på en extra sovmorgon.

Det är dags att tänka om. Operation Dagsverke har spelat ut sin roll. Kanske det är dags att slopa dagsverket.