I mitt liv har jag hittills varit på nitton begravningar.
Alla utom en har varit religiösa. Det är säkert vanligare i större städer och i
andra delar av världen att man har sekulära begravningar, men här i våra
trakter är det sällsynt. Man kan fråga sig varför. Naturligtvis är en av
orsakerna att de flesta här är religiösa och vill ha en präst som leder
ceremonin. En annan orsak är att det är
att det är enklast så, det är tradition.
Under religiösa begravningar som jag har varit på har jag
tänkt hädiska tankar och tyckt att det känts konstigt med en präst som talar om
att komma hem till Gud och om uppståndelse på den yttersta dagen, särskilt när
den avlidna mig veterligen inte har varit särskilt religiös. Men som sagt, det
är lätt att låta prästen vara officiant; man har ändå så mycket att ordna och
ställa med inför en begravning. En praktisk detalj som jag inte förstår mig på
är den underliga seden att lägga ner blommorna två gånger, först vid kistan,
för att sedan när prästen talat färdigt, gå upp och hämta blommorna igen och
lägga dem en andra gång ute på graven. Det skulle räcka med en gång, tycker
jag.
Jag skrev inledningsvis att en av begravningarna jag
bevistat inte varit religiös. Det var min älskade fars begravning.
Min far dog för en dryg månad sedan och när vi, mor, mina
bröder och jag, skulle ställa till begravning var vi eniga om att det skulle
vara en sekulär sådan. Far hörde inte till kyrkan och han var inte det minsta
troende. Att anlita en präst och blanda in Gud och Jesus på hans begravning
hade känts fel och förljuget. Det skulle ha gett mig samvetsbetänkligheter.
Begravningen hölls i Johanneskapellet. Kapellet är snyggt
och inte uttalat religiöst, även om där syns en och annan kristen symbol. Helst
skulle vi ha haft både ceremonin och minnesstunden på ett och samma ställe, men
det fanns ingen annan lämplig lokal tillgänglig. Dessutom får man inte ta in en
kista var som helst.
Ceremonin inleddes med musik. Fars musikervänner spelade en
melankolisk jazzballad och därefter höll jag tal. Blommorna som lades vid
kistan fick ligga kvar. Ceremonin avslutades med musik och sång, närmare
bestämt Erroll Garners Misty, en av fars favoritlåtar som han själv gärna
spelade på piano.
Minnesstunden blev en jamsession med svängig musik, kaffe
och tårta. Ni vet hur det kan bli på minnesstunder, när högtidligheten släpper
och kaffet lossar tungans band kan det rentav bli lite uppsluppet. Så blev det
nu. Och jag tror, jag vet att far skulle ha uppskattat arrangemanget. Far fick
en värdig, ärlig och stämningsfull begravning.
Nästa dag tog vi blommorna, som begravningsentreprenören
samlat ihop, och körde till Nykarleby gravgård och lade dem på familjegraven.
Efter kremeringen ska far enligt hans egen önskan begravas i Nykarleby, hans
barndomsstad och sommarstad.
Själv har jag i plånboken ett litet kort som Fritänkarnas
förbund och Finlands humanistförbund har sammanställt och finns på www.siviilihautajaiset.fi. På
kortet står det: ”Jag vill ha sekulär begravning. Jag önskar att alla till min
död hörande arrangemang sköts utan religion och utan präst.”
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNär jag läste ovanstående, tänkte jag på mina föräldrars begravning o minnesstund......mycket gemensamt men ändå annorlunda! Du skrev fint! Men om hoppet av återseende fattas helt skulle jag inte vilja byta med dig....för mig är det HOPPET som bär! Jag har levt lite längre som du, som yngre tänkt som du.....men livet ville annorlunda, ville ge mig hoppet! Det är de värdefullaste jag äger!
SvaraRadera