Det finns
mänskor som har ett grundmurat, mycket gott självförtroende. Dem avundas jag.
Det finns mänskor som alltid vet bäst. Dem blir jag irriterad på. Det finns
mänskor som saknar självkritik. Dem kritiserar jag. Och så finns det sådana som
jag, som skulle vilja, men inte vågar, som står och velar och tvekar in i det
sista, som måste övervinna sig själv varje gång en ny situation innebär ett
språng ut idet okända. Den självkritiska trygghetsnarkomanen.
Idealet är
den frejdiga, äventyrslystna mänskan som är nyfiken på allt och glatt tar sig
an nya uppgifter och utmaningar och orädd prövar på bungyhopp, en strapatsrik
vandring i Himalaya, eller är redo att byta jobb stup i kvarten.
Men hur många gånger har man inte hört att man
duger som man är och att man inte behöver klara av alla knepiga situationer och
att man inte behöver vara bra på allt? Det är ett budskap som klingar falskt i
en värld där det är vanligt att folk framhåller hur duktiga de är och hur många
spinningpass de hunnit med under veckan, hur många spännande resor de gjort på
sistone och mer än gärna visar upp en fasad av lycka och välgång – lyckade
barn, mysigt hem och vacker hund – åtminstone på facebook.
Kanske det ändå
är bättre än att vara så självkritisk att man aldrig förverkligar sina drömmar,
att man rent av avstår från att göra något man skulle vilja skapa eller
åstadkomma, men inte vågar av rädsla för att misslyckas. Det finns alltid de
som är bättre än man själv. Det finns de som är bättre att sjunga, bättre att
laga mat, bättre att skriva . . .
Kritiken
riktar den självkritiska också mot andra. Särskilt hårt kritiserar hen
konstnärer, författare och andra som ägnar sig åt skapande verksamhet. En
sångare som man kan tycka sjunger hellre än bra, en författare som man menar
kunde ha väntat med att publicera sig, jämför man med eliten: Cecilia Bartoli,
hon kan sjunga hon! Marcel Proust, det är en riktig författare det!
En dag fick
jag i min hand ett paket tepåsar i vars snören det satt en lapp med visdomsord
på. Det var banaliteter som ”Tänk positivt” och ”Fånga dagen”, men på en lapp
stod det ”Let everybody be better than you”. Vad är det för dumheter, tänkte
jag först, för att efter ett tag börja begrunda vad de små orden faktiskt sa
mig, Låt alla vara bättre än du. Hur befriande är inte de orden! Man måste inte
vara bäst, inte ens bra. Man behöver inte sträva efter perfektion. Jag kom att
tänka på ett annat ofta citerat visdomsord: ”Bruka den begåvning du fått. Skogen
skulle vara mycket tyst, om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.”
Det gäller
att våga tro på sig själv. Ibland måste man få en puff för att våga. I somras
vandrade jag i bergen på Isle of Skye i Skottland. Stigarna var ställvis så
branta att jag måste gå med sidan före i nedförsbackarna. Under en utfärd kom
mitt sällskap och jag till en stenig stig som gick en knapp kilometer rakt
uppåt, tyckte jag alltså. Jag tvärstannade och vägrade fortsätta. Min envisa
medvandrare uppmuntrade mig och försäkrade mig att jag skulle klara av
klättrandet. Jag repade mod och tog mig upp för stenarna, ivrigt påhejad av
bräkande får och medvandraren. Uppe på krönet hade vi en vidunderlig utsikt
över en vik med turkosblått vatten och höga berg som reste sig majestätiskt ur
havet. Nere vid vattenbrynet låg en strand med fin vit sand som kändes som
sammet när jag silade den mellan fingrarna.
Ni förstår
symboliken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar