Åldern har
ingen betydelse, är ett prutthurtigt påstående som pådyvlas oss i
tidningsartiklar och teveprogram om åttioåringar som springer maraton och
nittioåringar som förlovar sig. Många pensionärer vittnar om hur skönt det är
att åldras och få ta dagen som den kommer och ägna sig åt sådant som man alltid
har velat göra men inte haft tid för.
Jag tycker
inte att det är särskilt angenämt att åldras och inse att krafterna tryter. Man
skulle tro att jobbet har blivit rutin och att man kan sin sak. Det är delvis
sant, men nu är jag tröttare än någonsin efter en lång arbetsdag.
Ur ett
samhälleligt och demografiskt perspektiv gör den minskade nativiteten och det
ökande antalet gamla mänskor det naturligt att kräva att vi ska jobba allt
längre. Hur ska man då ha krafter kvar för allt det som man ska göra sedan när
man äntligen går i pension?
Jag tycker
heller inte att det är särskilt upplyftande att se hur rynkorna djupnar, att
märka hur synen försämras, styvheten i kroppen tilltar och hur artrosen i
fingrarna gör det svårt att öppna en burk. Värst är rädslan för att en
allvarlig sjukdom ska drabba en.
Jag vet, man
måste acceptera att man blir äldre. Det är livets gång.
Det som jag
däremot inte vill acceptera är hur ungdom förhärligas. Ungdomlighet är
eftersträvansvärd. Vi vill gärna höra att vi ser unga och fräscha ut. ”Du har
ju inte sjangserat alls”, sa en gammal bekant till min mor för längesedan, och
visst blev hon glad. Det finns mänskor, kvinnor mest, som gör allt för att mota
bort tecken på åldrande. Man försöker dölja grånande hår, smörjer sig med dyra
anti-age-crèmer och klär sig ungdomligt, ibland för ungdomligt, utan hänsyn
till sin ålder. Djupa rynkiga decolletage och sladdriga underarmar är ingen
vacker syn. Å andra sidan, man måste få
klä sig som man vill. Åldern spelar väl ingen roll!
Att vi vill
verka unga är inte så konstigt. Precis som vi matas med solskenshistorier om
aktiva åldringar, får vi titt och tätt veta hur vi ska hålla oss unga och
undvika att bli gamla i förtid. Hela idén om att åldern inte är något hinder
och att ungdom bör eftersträvas rymmer en dubbelhet som förvirrar.
Det som jag
absolut inte accepterar är hur äldre mänskor åsidosätts och ignoreras på grund
av sin ålder; som om de skulle vara mindre vetande fastän det är tvärtom. Det
är som om livserfarenhet och arbetserfarenhet inte värdesätts på samma sätt som
ungdomlig fräschör. Ålder och visdom respekteras och vördas inte som man gör i
andra kulturkretsar än vår där det är ungdom som värderas högst. Ibland behandlas
gamla mänskor som barn och förutsätts gilla att pyssla och leka lekar. Deras
musikaliska preferenser antas vara psalmer och gammaldansmusik.
Trots allt tycker
jag att det är befriande att man med stigande ålder inte bryr sig så mycket i
vad andra tycker och tänker om en, att man är säkrare på sig själv och vågar gå
sin egen väg. Ungdomens osäkerhet och ängslan vill jag inte ha tillbaka.
En dag i
vintras gick jag som vanligt hem över röda bron, genom gravgården längs muren
och kom till stället där jag brukar gina. Jag tvekade en kort sekund, men så
tänkte jag att inte fan ger vi oss ännu och klättrade över muren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar