En gång
varje sommar vill jag cykla från Briggvägen i Jakobstad till den gamla
sommarvillan på Andrasjö strandväg i Nykarleby. Den 23 km långa cykelturen gör
jag helst ensam, för ingen orkar hålla jämn fart med mig, jag cyklar nämligen
långsamt på min gamla präktiga velociped med breda däck. Jag sitter upprätt och
trampar i maklig takt, ser mig omkring och lägger märke till blommor och träd,
fåglar och insekter – och bilar.
Bilar i en
aldrig sinande ström svischar förbi mig och min cykel. Några chaufförer saktar
in och svänger ut lite grann när de kör förbi mig, medan andra, de flesta
faktiskt, inte bryr sig om en cyklist som förirrat sig ut på vägen, utan de kör
så nära, så nära. Vad har hon här att göra? föreställer jag mig att de
närgångna bilförarna tänker då de kör så tätt intill mig att de närapå nuddar
styrstången och jag får hjärtat i halsgropen och ropar något fult efter dem,
vilket de inte hör, förstås. När stora långtradare och lastbilar brummar förbi
sugs jag nästan med i vinddraget efter dem. Det känns inte tryggt. En buss
körde en gång så nära mig att bussidan tog i styret. Då blev jag riktigt rädd.
Jag ska fästa en lång stingpinne försedd med en vass metalludd i änden på min
cykel. Kanske bilförarna tar ut svängen när de ser mitt vapen, för jag vet att
bilägare är mycket rädda om lackeringen. Förresten har jag all rätt att cykla
på landsvägen.
Att färdas
med cykel kräver att man är vaksam och alert i trafiken. Det händer alltför
ofta när jag ska över gatan eller vägen att en bil stannar vid övergångsstället
och jag får gå bara för att hejdas av en annan bil som pilar förbi bilen som
har stannat för mig. Så får man väl inte göra! Jag blir så arg att jag visar
fulfingret eller åtminstone blänger ilsket på den som sitter bakom ratten i
bilen som inte stannar.
En sak som
jag inte förstår är varför bilarna inte kan stanna när jag kommer med min
fullastade cykel till en korsning. Är det så svårt att sakta in och stanna en
bil? Jag är säker på att det är jobbigare för mig att bromsa och stiga av
cykeln med alla kassarna.
När jag var
ung och militant var jag mot privatbilism. Jag tänkte mig ett samhälle där alla
gick, cyklade och åkte kollektivt. Jag förbannade bilarna som gjorde mänskorna
förslappade och spydde ut farliga avgaser.
Bilar som gick på tomgång kunde jag sabotera genom att täppa till avgasröret
med foten, eller så knackade jag på vindrutan och bad den som satt i bilen att
stänga motorn.
Idag är jag
inte lika militant, men jag hävdar fortfarande cyklisternas och fotgängarnas
rätt i samhället.
På min väg
till Nykarleby svänger jag in på cykelvägen som löper mellan Gästgivars och
Karby. Jag njuter av tystnaden och ensamheten. I Sundby tar jag en kort
drickpaus och fortsätter min färd, samlar mig inför den sista biten på
landsvägen där jag måste gå i närkamp med bilarna igen. Vart ska alla? frågar
jag mig när bil efter bil susar förbi. Alla har knappast en gammal sommarvilla
på Andrasjön.
Solen
skiner, himlen är intensivt blå, det är sommarens vackraste dag. Snart ser jag
vattentornet och känner Nyko-lukten som slår emot mig när jag närmar mig
staden. Sedan är det bara att cykla ner till Andrasjön och berätta för mamma,
som väntar på mig i villan, om de hänsynslösa bilisterna och om hur skönt det
är att cykla.
Dagen därpå
cyklar jag tillbaka till Jakobstad. Då är det samma historia fast tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar