onsdag 15 augusti 2012

Ödmjuk, självkritisk och realistisk


11 juli 2012

Säg tre ord som beskriver dig själv! Öppen, social och optimistisk. Kreativ, ansvarsfull och glad.

Det är sådana vi vill vara, men det är beskrivningar som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tidningarnas personintervjuer brukar ha en faktaruta där den porträtterade får säga några ord om sig själv, vanligtvis är det idel vackra ord. Alla vill vi framstå i så positiv dager som möjligt.

Tänk om det någon gång stod så här: ”Sådan är jag: osäker, folkskygg, ensam.” Tänk om man fick läsa om någon som ansåg sig vara girig, inskränkt och självupptagen. Det lär vi aldrig få. Ingen mänska vill beskriva sig med de adjektiven, fast det finns mänskor som är just sådana, mänskor som drar hemåt i alla situationer. Det är ingen egenskap man vill framhålla eller ens erkänna. Om dåliga egenskaper nämns är det mest sådana som på något sätt ändå vänds till goda, t ex ”blir lätt för kreativ”, ”envis”, för övrigt ett ord som har fått en positiv klang. De negativa egenskaperna är i själva verket positiva. Stressen, engagemanget och aktiviteterna skapar ord för nödvändiga egenskaper när man måste ”klara av vardagspusslet”, ”vara flexibel” och ”strukturerad” då man har en kalender som är fulltecknad.

Skryt på dig sjäv – det är tidens melodi. Håll fram dig själv! Ingen jantelag här inte! Berätta om ditt fantastiska liv! Sedan när man fått en plats i solen kan man bekänna att man faktiskt är blyg och rädd ibland och att man är en tillbakadragen person som vill leva ett stillsamt liv. Så där som framgångsrika artister gör. Är man annars i rampljuset är det lätt att säga att man egentligen är blyg och att man var mobbad i skolan; har man gjort lycka har man liksom råd att vara öppen om det som inte är så bra. Förstås kan det ligga en sanning bakom bekännelsen, men är det inte en falsk blygsamhet man ger uttryck för? Lite ödmjukhet och självkritik vore klädsamt i många situationer. Det är underskattade egenskaper.

En underlig blandning av självförakt och megalomani är utmärkande för mentaliteten i Jakobstad, eller är det nationellt drag, rentav ett universellt drag? Man talar om hur tråkigt allting är här, ingenting händer, man vill bort från ”hemsoporna”, (vad är det för ett konstigt ord?). Olyckskorparna förutspår undergång för nya satsningar; ” Det där campus, det blir inte till något. Det kommer aldrig att lyckas.” Hur ska man beskriva sådana personer? Negativa, dryga eller realistiska?

På samma gång finns det en självgodhet här hos oss, ett självförhärligande som är svårt att fördra. Man tror sig veta bäst hur man bör leva. Man anser att ens tro är den enda rätta. Många lokala förmågor inom olika områden saknar självkritik. Och varför skulle de inte det? De blir sällan kritiserade utan höjs till skyarna vad än de åstadkommer. En medioker sångare eller konstnär, som är precis som alla andra i samma genre, är sig själv, har talang och har sin egen stil, säger man. Det är en svår balansgång mellan att vara sunt kritisk till och sunt stolt över sig själv och andra.

Än jag själv då? Sådan är jag: ärlig, tolerant och ordningsam. Men egentligen är jag ängslig, grinig och pedantisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar