11 juli 2012
Säg tre ord
som beskriver dig själv! Öppen, social och optimistisk. Kreativ, ansvarsfull
och glad.
Det är sådana
vi vill vara, men det är beskrivningar som inte alltid överensstämmer med
verkligheten. Tidningarnas personintervjuer brukar ha en faktaruta där den
porträtterade får säga några ord om sig själv, vanligtvis är det idel vackra
ord. Alla vill vi framstå i så positiv dager som möjligt.
Tänk om det
någon gång stod så här: ”Sådan är jag: osäker, folkskygg, ensam.” Tänk om man
fick läsa om någon som ansåg sig vara girig, inskränkt och självupptagen. Det
lär vi aldrig få. Ingen mänska vill beskriva sig med de adjektiven, fast det
finns mänskor som är just sådana, mänskor som drar hemåt i alla situationer.
Det är ingen egenskap man vill framhålla eller ens erkänna. Om dåliga
egenskaper nämns är det mest sådana som på något sätt ändå vänds till goda, t
ex ”blir lätt för kreativ”, ”envis”, för övrigt ett ord som har fått en positiv
klang. De negativa egenskaperna är i själva verket positiva. Stressen,
engagemanget och aktiviteterna skapar ord för nödvändiga egenskaper när man
måste ”klara av vardagspusslet”, ”vara flexibel” och ”strukturerad” då man har
en kalender som är fulltecknad.
Skryt på dig
sjäv – det är tidens melodi. Håll fram dig själv! Ingen jantelag här inte!
Berätta om ditt fantastiska liv! Sedan när man fått en plats i solen kan man
bekänna att man faktiskt är blyg och rädd ibland och att man är en
tillbakadragen person som vill leva ett stillsamt liv. Så där som framgångsrika
artister gör. Är man annars i rampljuset är det lätt att säga att man
egentligen är blyg och att man var mobbad i skolan; har man gjort lycka har man
liksom råd att vara öppen om det som inte är så bra. Förstås kan det ligga en
sanning bakom bekännelsen, men är det inte en falsk blygsamhet man ger uttryck
för? Lite ödmjukhet och självkritik vore klädsamt i många situationer. Det är
underskattade egenskaper.
En underlig
blandning av självförakt och megalomani är utmärkande för mentaliteten i
Jakobstad, eller är det nationellt drag, rentav ett universellt drag? Man talar
om hur tråkigt allting är här, ingenting händer, man vill bort från
”hemsoporna”, (vad är det för ett konstigt ord?). Olyckskorparna förutspår
undergång för nya satsningar; ” Det där campus, det blir inte till något. Det
kommer aldrig att lyckas.” Hur ska man beskriva sådana personer? Negativa,
dryga eller realistiska?
På samma gång
finns det en självgodhet här hos oss, ett självförhärligande som är svårt att
fördra. Man tror sig veta bäst hur man bör leva. Man anser att ens tro är den
enda rätta. Många lokala förmågor inom olika områden saknar självkritik. Och
varför skulle de inte det? De blir sällan kritiserade utan höjs till skyarna
vad än de åstadkommer. En medioker sångare eller konstnär, som är precis som alla
andra i samma genre, är sig själv, har talang och har sin egen stil, säger man.
Det är en svår balansgång mellan att vara sunt kritisk till och sunt stolt över
sig själv och andra.
Än jag själv
då? Sådan är jag: ärlig, tolerant och ordningsam. Men egentligen är jag
ängslig, grinig och pedantisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar