5 augusti 2012
Det är
roligt med nya ord och jag läser med förtjusning nyordslistan som Språkrådet i
Sverige publicerar varje år. De senaste åren har vi fått ord som
jasminrevolution, burkini, fulparkera, spotifiera, askmoln, skämmig och många
andra användbara ord.
Ännu
roligare är det att fundera kring tidstypiska, gamla ord som inte används
längre eller håller på att försvinna. För det mesta beror det på att
företeelserna eller föremålen som orden står för har avskaffats eller blivit
omoderna. När man tar de här k-märkta orden i sin mun uppstår en igenkännandets
nostalgi och man ler för sig själv.
Låt oss göra
en odyssé genom barndomens och ungdomens språklandskap och ägna oss åt minnen
som väcks av de bortglömda orden. Vi som är födda på femtio- och sextiotalet
har företräde.
Betänk hur
ord för klädesplagg känns lustiga och gammalmodiga när plaggen inte används
längre. Livstycke och strumpeband är ett minne blott och vi som var med på den
tiden kommer ihåg strumpor som korvade sig och det besvärliga mellanrummet av
bar hud på låret där långstrumpan tog slut. Mor hade korsett och strumpor av
nylon, ”najlonstrumpor”. Obekvämt var det och strumpbyxorna kom som en
välsignelse på sextiotalet.
Poplin,
banlon, terylen och enstex var namn på tyger som fick ge namn åt kläderna som
var tillverkade av materialen. Far tog fram sin poplin till våren, alltså en
kappa av ett styvt blankt tyg. När jag gick i folkskolan hade jag polotröja av
banlon, ett trikåliknande syntetiskt tyg som var mycket populärt på
sextiotalet. Till banlontröjan bar jag pepitarutiga skidbyxor eller
sjömansbyxor. Storebror hade terylenbyxor med pressveck och lillebror
slitstarka byxor av enstex. Sedan slog byxor av denimtyg igenom på allvar och
alla modemedvetna ungdomar hade jeans. Mina första jeans var av märket James
och de var utsvängda nertill och tajta upptill. Jeansen, eller farmare som de
kallades, blev enormt omtyckta och med tiden uppfanns det alla möjliga
versioner av byxan; v-jeans, manchestersammetsjeans, femficksjeans, stentvättade
jeans, färgsläppande jeans, färdigt nötta och trasiga jeans, vilket idiotiskt
mode, förresten! Olika märken hade olika hög status och på sjuttiotalet fnös
man åt James. Levi’s, Lee och Mic Mac skulle det vara. Jeansen tycks aldrig gå
ur mode och idag är det supertajta stretchjeans som gäller bland tonårsflickor.
Andra
k-märkta klädord är paletå, monoskor, ulster, galoscher, gummitossor, till och
med jumper börjar bli sällsynt. Nuförtiden kallas en överdel som kvinnor klär
sig i för topp.
I min barndom
lyssnade jag mycket på radio, till exempel på Småbarnskvarten och när jag blev
lite äldre på Tio i topp, Kvällstoppen, Oppåpoppa och allt vad programmen
hette, alltid Sveriges radio. De engelska poplåtarna översattes och svenska
artister hade sina tolkningar av topplåtarna. En tårdrypande långkörare som
också gjordes på svenska var Honey
med Bobby Goldsboro. I Björn Ulvaeus tappning blev det Raring och balladen låg säkert på Svensktoppen i veckor.
Det hände
att radiohallåan utannonserade sändningsuppehåll, en företeelse som förekommer
sällan nu. På tjugohundratalet talar vi om flödesradio, ett ständigt flöde av
nonsensprat och skvalmusik. Lika tråkigt som pausen i radion blev det när teve
inte hade något program att bjuda på utan det var testbild i rutan. Då kunde
man inte välja någon annan kanal för det fanns bara två: Sveriges teve och
Finlands teve och Finlands teve tyckte jag var tråkig och så var det ju finskan
. . .
Ville man ha
sällskap gick man hem till någon lekkamrat och frågade: ”Leker du?” Idag säger
barnen ”Kan du va?” Bara sättet att ställa den frågan visar hur attityden har
förändrats från att samvaron uttalat handlade om att leka tillsammans till att
vara tillsammans. Måhända är ”Kan du
va?” ett tecken på att barn av idag fortare blir stora och också själva anser
att det är barnsligt att leka. Ändå är det väl leken som är det centrala när
barnen är med sina kompisar. Det hette som sagt också lekkamrater och till och
med ordet lekskola för barnträdgård förekom. Dagis är den allenarådande
motsvarigheten idag.
Och vad
gjorde vi när vi lekte? Flickorna lekte förstås med dockor. Vi bytte
glansbilder, hoppade gummibandstwist, rep och barbi. Varifrån kommer ordet
barbi? Det är en finlandism som håller på att falla i glömska. Enligt min
dotter hoppade hennes generation hage, precis som barnen gör i Sverige.
Pojkarna
lekte med bilar och på rasterna i skolan ”lisade” (med kort i) de. Kommer ni
ihåg hur det gick till? Det var en lek med pennislantar; det fanns flera sätt
att ”lisa”, enklare och mera invecklade. Det var bara pojkar som lekte med
slantar på det här sättet. Man kan undra varför det inte var en flicklek. Varifrån
ordet ”lisa” kommer har jag ingen aning om, lika lite som jag har någon aning
om ordet barbis ursprung. Kanske någon läsare vet.
Barn har i
alla tider tyckt om sötsaker. Fick man lite pengar köpte man snask. Smaka på
ordet! Snask har fått en negativ klang. Det låter nästan en smula obskyrt och
snuskigt. Dagens barn, och vuxna med för den delen, äter godis. Det är knappt
att man äter en karamell längre, det är en godis man tuggar på.
Barn växer
upp och slutar leka. Flickorna började sminka sig med brunkräm och ljusbrunrosa
läppstift. Förargliga finnar täcktes med acne-stick. Jag talar om det som
numera heter foundation och concealer. Den engelska modellen Twiggy satte
trenden med blek make-up, tuschade ögon och kort-kort kjol. För pojkarna var
The Beatles förebilden. Många pojkar ville ha Beatlesfrisyr, dvs lite längre
hår. Det var en oskyldig frisyr jämfört med de långa kruslockarna och det
spretiga punkhår som senare skulle pryda gossarna. I jämförelse med dagens
tuppkammar och neonfärgade testar var Beatlesklippningen mycket moderat. Men
jag minns att det blev en kamp hemma när storebror ville låta håret växa. Hade
man Beatlesmössa och Beatlesskor var man riktigt inne. Det var John Lennon som
hade ett slags liten svart skärmmössa och svarta spetsiga vristskor som skapade
mode. Den som bar glasögon och ville se intellektuell ut hade runda metallbågar
i Lennonstil.
Intresset
för det motsatta könet vaknade och ville man kolla om man hade chans på någon
var frågan, ”Börj du?” Det kunde man fråga någon som man var pika i eller pin
i, dvs någon man var förtjust i. Vågade man inte själv fråga kunde man skicka
ett ombud som ställde frågan till vederbörande, ”Börj du med Anki?” Om svaret
blev jakande gick ryktet på stan; ”Anki ha börja me Henka”.
Terrazzo vid
Jakobstads torg, var caféet där man samlades med sina polare, delade en
lemonadflaska, rökte Colt-cigaretter och pratade strunt. Vi pratade om någon
som inte var riktigt med i gänget, någon som var lavabränd, taso, pöllo eller
snåto. Lavabränd förkortades till lava och det var inte bara mänskor som var
det utan också företeelser. ”Voj va lava”, var en vanlig kommentar. Den coola
var speli eller peli och teki om han var tekniskt kunnig. Bland de nämnda orden
är snåto ett ord som fortfarande är gångbart, åtminstone i min vokabulär.
Catharina Gripenberg skriver i boken
Extremt platt och otroligt nära att den som är snåto ”beter sig galet, dumt,
felaktigt, men ibland också roligt”.
På Terrazzo
tillbringade vi så gott som all vår lediga tid, till och med på lunchrasten
gick man upp för trappan till caféet för att se om någon bekant att snacka med
satt där. Ofta var det fullt på onsdags- och lördagskvällarna och då kunde man
i nödfall sitta i korsdraget på bottenplanet. I bästa fall hade någon hippa
hemma hos sig där det var ff. Musik med någon poporkester spelades på grammofon
eller bandspelare. Vi dansade shake eller shakade till popen. Starkare drycker
än lemonad inmundigades och följaktligen blev en del i smakun, kanske alla.
Många
begrepp i skolvärlden har förändrats, många lever kvar. Förr hade man morgonbön
varje morgon, idag morgonsamling en gång i veckan. I folkskolan radade barnen
snällt upp sig klassvis och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. I
samskolan gjorde man allt för att slippa den tråkiga tillställningen och smet
iväg till Union-caféet i närheten. Där var personalen inte glad när en drös
morgontrötta elever bänkade sig vid borden, ofta utan att köpa något.
Det som idag
heter lunchrast var då mellantimme som i Jakobstads samlyceum var väl
tilltagen, så lång att man hann hem och äta om man bodde i stan. Kom man för
sent till lektionen upprepade gånger fick man en varning eller en uppmaning att
iaktta större punktlighet, som det stod på pappret som skickades hem. När man
fick underkänt i ett ämne, ofta finska som var en stötesten för många, blev det
villkor och man måste plugga extra på sommaren för att klara villkorsförhöret
och bli uppflyttad till nästa årskurs.
Jakobstads egen J D Salinger, Lars Sund,
beskriver livet i samskolan på ett träffande sätt i sin debutroman Natten är
ännu ung. Romanen som är skriven på Jakobstadsslang; en blandning av dialekt,
rikssvenska och engelska ord och uttryck, ger läsaren en inblick i ungdomarnas
liv i småstaden på sextio- och sjuttiotalet. De ungas engagemang i politiken
ledde till många gräl i familjer där den unga sade sig vara kommunist, vilket
fick den äldre generationen att se rött (!). Kommunist är ett ord som få väljer
för att ange sin politiska hemvist. Att vara kommunist är idag ute och allt
annat än politiskt korrekt. På sin höjd kan man vara socialist eller
vänstersinnad. I min ungdom var vänster vänster och höger höger, och det gick
en klar skiljelinje mellan ytterligheterna.
Är det inte
förunderligt hur vår värld har förändrats under vår levnadstid? Moderniteterna
och den invecklade tekniken blir mig stundom övermäktiga och gör mig
frustrerad. Visst ska man se framåt och inte försjunka i det som varit, vilket
man ibland gör när man nått en viss ålder. Att se tillbaka kan ändå ge
perspektiv på tillvaron och de gamla orden tar mig tillbaka till flydda tider
och till en värld som inte var den idyll man vill minnas, men som var betydligt
mindre komplicerad än dagens sköna nya värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar