25 januari 2012
Mediespråksseminariet
i Vasa förra veckoslutet gav den språk- och medieintresserade mycket att tänka
på.
Vår mesta
språkvårdare Mikael Reuter öppnade seminariet med att slå fast att det är
viktigt att finlandssvenskan har gemensam norm med rikssvenskan, så att vår
svenska inte blir till ett antal obegripliga rotvälskor, för att tala med Jens
Berg, chefredaktör på Hufvudstadsbladet och tillika ständig konferencier, eller
som det heter nuförtiden, moderator, för seminariet.
Att vi bör
ha samma språknorm som rikssvenskarna kan vi hålla med om. Tyvärr har klyftan
mellan de två språkvarianterna vidgats en hel del och skillnaderna mellan
finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk är märkbara – i vissa sammanhang. Att
det är finskan som påverkar och hotar vårt svenska språk behöver knappast
påpekas, om än påverkan här i Österbotten inte är lika stark som i södra
Finland.
Bland
avvikelserna i finlandssvenska kan man nämna klassiska exempel som ”inkommande
lördag” och ”före jag går ut”, ord som ”halare” och ”knäpptröja”.Hur ska man
förhålla sig till ord och uttryck av den här typen? De två förstnämnda exemplen
vill jag helst ändra till på lördag
och innan jag går ut, medan de två
senare orden kan godkännas med lite välvilja.
Gamla
talspråksformer som ”husena”, ”barnena”, ”benena” förekommer mest i Nyland.
Sådana plurala substantivformer kan jag tycka att t o m är charmiga och visar
på det ålderdomliga drag som finlandssvenskan präglas av. Samma sak gäller vårt
sätt att uttala, eller snarare inte uttala ändelsen –t i ord som ”huse”, ”take
”, ”simma” (huset, taket, simmat) och preteritumändelsen i regelbundna verb som
”diska”, ”hoppa” i stället för diskade,
hoppade som man så gott som alltid säger i Sverige. ”Katten klättra opp på take”, säger vi; det
är naturligt för oss att säga så och inte på något sätt felaktigt. Det är
finlandssvenska.
Värre är det
med de otympliga översättningarna från finska och överhuvudtaget konstiga,
osvenska formuleringar som t ex ”situationshastighet” och ”händelseplats”. I en
tidningsannons för ett känt varumärke kunde man läsa : ”Vi syr in ändorna på
jultyger utan kostnad till och med 5.12.” Varje veneziansk afton flabbar vi åt
texten på raketerna: ”Avlägsna dig från närheten!” På en påse torkad frukt står
det att innehållet består bl a av ”jörguppar”.
Man kan
skratta åt sådana grodor, men när de dyker opp allt oftare blir åtminstone jag
irriterad, för att inte säga arg på att se mitt modersmål rådbråkat på detta
sätt. Varför är det så svårt för annonsmakare och varutillverkare att be någon
svenskspråkig om hjälp med språket? Bryr man sig inte? Tror man att man kan
svenska? Eller är det ren och skär nonchalans?
Det behöver
inte ens vara översättningar från finska, utan de felaktiga formuleringarna statuerar exempel och gör så
att det blir en sorts indirekt påverkan på vår svenska med osmidiga
konstruktioner och oidiomatiska uttryck som följd. Vem vet, kanske de också
bidrar till en bristande språkkänsla bland oss finlandssvenskar.
Andra
vanliga fel som inte är specifikt finlandssvenska är missuppfattningar som ”en
öppenhjärtlig intervju”, bör vara öppenhjärtig,
”priviligerad”, bör vara privilegierad
(från privilegium) och i och för sig
alldeles logiska talesätt som att ”man kan skratta sig lycklig” (skatta sig lycklig) eller som det heter
här i trakten, att man får något ”på handeln”, dvs man får något på köpet. Det
uttrycket heter egentligen att man får något på handen. Exemplen är legio. Här skulle jag kunna fortsätta räkna
upp hur många som helst. Bara med exempel ur varuhusens och företagens vilda
annonsflora kunde jag fylla många kolumner.
Ett exempel
till. En bilfirma annonserar så här: ”Alla bil ackun -20%” ;lägg märke till
särskrivningen, pluralformen och själva substantivet.
Jag undrar
om en rikssvensk läsare skulle förstå vad det är som firman säljer med rabatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar