Varsågoda!

16 februari 2012

Vad är förklaringen till att servitörer och annan personal inom servicebranschen säger varsågoda fastän de vänder sig till en person? Det har hänt mig många gånger både på restaurang och i butiker.  ”Varsågoda!” säger servitrisen  som placerar tallriken framför mig. ”Varsågoda!” säger expediten som räcker mig varan jag köpt.

En förklaring kunde vara påverkan från finskans ”olkaa hyvä”, men då bekanta i Sverige berättar att de blir betjänade med ett varsågoda fast de är mol allena, måste teorin om finskan kullkastas. Jag  misstänker att pluralformen varsågoda används i tron att det är artigt,  som när man tilltalar någon med ni.  I konsekvensens namn borde man säga ”Var vänliga och sätt Er” när man ber en person sätta sig. Så säger ingen vad jag vet. Interjektionen varsågod säger man till en person och varsågoda till flera. Det borde vara en självklarhet.

Apropå ni. Har ni märkt att niandet håller på att komma tillbaka? Eller är det kanske så att jag har uppnått en så aktningsvärd ålder att en del personer tycker att de måste nia mig? Vara hur det vill. Jag tycker inte om att bli niad. Jag känner mig inte särskilt aktad när en läkare kallar mig ni eller när en försäljare tilltalar mig med ni.  Det känns obekvämt och fel. Du-reformen är ju genomförd för länge sedan.

Själv säger jag alltid du, också till mänskor  jag inte känner.

Det hände sig att jag var i Helsingfors på en tillställning ordnad av ett litterärt sällskap. Ordförande för sällskapet var en känd professor. Jag gick fram till honom och presenterade mig och sa: ”Det är visst du som är ordförande här.” Blicken jag fick var inte nådig. Han såg på mig med något som milt sagt kunde kallas avsmak. Där slutade vår konversation och jag drog mig tillbaka och förstod inte riktigt varför han varit så avvisande.

Något år senare fick jag förklaringen när jag läste om nämnda professor i Hbl att han inte vill bli duad innan man lagt bort titlarna.  I hans ögon hade jag gjort bort mig. Träffar jag honom igen, vilket är föga troligt, tänker jag ändå dua honom. Han lever i en förgången tid, en tid då klasskillnaderna var stora och att dua en högreståndsperson eller en obekant ansågs som oartigt och mindre belevat. Man skulle hålla sig på sin kant och visa vördnad genom att nia eller ännu hellre använda titlar som fru, fröken, herr, professor osv och vederbörandes efternamn.  ”Vill fru Svinhufvud ha en kopp kaffe?” förväntades man säga till den fina frun medan ni i sådana situationer kunde upplevas nästan som nedsättande. Att dua någon innan man hade blivit mer bekant och kanske druckit du-skål var inte att rekommendera. Tack och lov är de tiderna förbi. Nu får man kalla alla mänskor du, t o m presidenten. Men, tevereportern som intervjuade vår nya president på valdagskvällen sa att han kände sig manad att nia Niinistö hädanefter. Alla har alltså inte tagit du-reformen till sig.

Visste ni förresten hur ordet ni har uppstått? För länge sedan hette det I. Ni kommer från gamla uttryck som ären I, kunnen I vilka har missuppfattats som ”äre ni”, ”kunne ni”.